éternel, instant, présent

det blåser storm ute och helst av allt vill jag stå där mitt i allt; mitt i regnet och känna dropparna piska mot kinderna för att sedan stilla följa konturen av mitt ansikte över kindbenen, kinden, käken och droppa ner från hakspetsen; mitt i vinden och dras med av kraften från en stadig hand som pressar mig framåt, känna benen jobba för att stå stilla och vrida ryggen mot vindens jämna tryck för att sedan ta emot oberäkneliga knuffar i sidan. jag vill sträcka upp mitt paraply och höra hur metallen tvärt böjs i fel riktning, låta vinden snärta tyget och sedan släppa; se hur paraplyet tumlar iväg genom luften, över gatan, in i gränden.
jag vill att håret ska bli genomblött och tungt; att slingor av hår ska lägga sig över mitt ansikte, över läpparna, över näsan; att blonda, genomborstade hårstrån ska dra ihop sig av vätan, locka sig, tjorva sig, byta färg och bli mörka. jag vill känna kläderna bli tyngre och jag vill skrika; jag vill försöka överrösta stormen, men inte lyckas. jag vill känna mig liten, men jag vill stå där mitt i allt och känna mig trygg; känna mig fri; känna att jag inte måste vara starkare än stormen som omger mig. jag vill uppleva de krafter mig som är så mycket starkare än mig.

och jag vill inte att farmorn ska vara i rummet brevid och tänka "vad gör hon där inne på rummet? hon har ju tvätt att ta hand om."

jag vill stå där med vetskapen om att jag har en kopp varm choklad att vänta, när helst jag vill.