éternel, instant, présent

... eller har dom det? jag vet inte. men den här har i alla fall det.
jag vet att jag lovat att skriva en roman, men den norrlänska nattsolen och de hundratusentals breven per dygn distraherar mig.
nästa gång ska jag försöka att inte lova mer än jag kan hålla.

tack och hej för mig, säger jag.
kanske dyker fortsättningen upp här någon gång i framtiden, men i så fall mer för min egen skull än för cyber space's skull.

à dieu mes amis.
je vous amie,

mme maja brändström-nyström

så mycket mer än pest och pina...

jag hade inte tänk skriva nu, är så trött att ögonen svider, men jag läste precis en kommentar som jag tidigare missat:

"Har det inte varit trevligt att vara i Frankrike eller? Låter mest som pest o pina.."

och kände att jag måste svara, men det kommer bli en roman. kort sagt, bara för nu, så hade jag inte stannat om livet här bara hade varit pest och pina.

min skrivbok har slut på tomma sidor och det ligger en ny bok bredvid sängkarmen. den är läderinbunden och av miljövänligt papper. den är fin. den väntar på mig, men jag är rädd att jag ska göra dess fina sidor mindre fina.

jag och maria har pratat om dåtid och nutid och framtid såhär på kvällskvisten, över en kopp rooibos, efter att jag varit i kyrkan. för ett år sedan hängde jag i london och gick på hansonkonserter fem kvällar i rad. i år har sommaren knappt börjat och regnet strilar ner för fönsterrutan. mitt hår är blött efter att jag trotsat det kolsvarta mörkret och gått ut för att riva ner affischer på frankrikes främsta rasister från byns elskåp.
nästa år har jag ingen aning om var jag kommer befinna mig, men jag hoppas att jag då kommer vara mer viss om var jag kommer befinna mig året efter det.

i november drack jag varm choklad med två australiensare och en amerikan:

han är helt klart en slaktare.

nu äter jag vitt bröd och ost och har ont i huvudet efter tio timmar i kassan och en error på 7 euro vid sluträkningen. BLÄ

kanske ska jag aktivera mig och åka och hälsa på nicholas och gänget, men det känns...................... uh. segt

det här med att lämna jobbet sent för att fara hem och äta, äta snabbt för att slösa så lite tid som möjligt (för att sedan hinna göra ingenting sista minuterna), stöka undan och inse att man måste lämna huset inom fem minuter för att åka tillbaka till en aircondition-kall kassa och ytterligare fem timmar av bonjour-vous-avez-la-carte-de-fidélité-vous-payez-par-carte-merci-bonne-journée och sällskapet av en 30-årig slaktare (nåja... charkkille?) med snaggat hår och ögonbrynspiercing och utan känsla för pikar eller för att flörta med diskretion...
... det känns ju kul.

igår såg jag i alla fall jennie abrahamson:

 

you're blinding me with neon lights

om tre veckor sover jag min sista natt här på route du col du sac, innan jag åker hem till sverige för sommaren. kanske borde jag, innan avfärd, skriva en roman om mina tio (bisarra) månader här.
det är så mycket jag borde: bankkonton som ska avslutas, jobb som ska sägas upp, framtidsboenden/-tidfördriv/-livsplaner som ska göras till verklighet, farväl som ska tas, på-åter-seenden som ska delas ut, väskor som ska packas, kläder som ska ges bort, kartonger som ska ställas i franska förråd över sommaren. för ja, jag ska tillbaka hit efter sommaren.
för jobb? eller för plugg? eller för att hämta de grejer som samlat franskt damm under de heta sommarnätterna?
jag vet inte än. den som lever får se. och just nu lever jag just nu. (men titta! ännu en sak jag borde.) leva i nuet.

tre veckor kvar och jag är uppe för sent igen, men jag njuter av att inte bry mig så hårt och imorgon ska jag på festival och se denna norrländska älva sprida vår delade melankoli över de schweiziska rapsfälten:

klockan är alldeles för mycket, men jag är ledig imorgon och det regnar ute. jag försöker fota upp mina (dyra) polaroidbilder för att jag är sugen på färgfilm istället för silver shade och så måste jag köpa en silverpenna. permanent.

 

jag lyssnar på en dokumentär om august strindberg som svtplay spelar i bakgrunden. framför mig är klädhyllorna mer välstädade och tomma än på mycket, mycket länge. om en månad är jag i sverige och jag är redo att leva i nuet för att ta vara på möjligheterna att skapa fantastiska minnen. jag vill också läsa bäcker. och ha en ny profilbild på facebook

 

 

 

the kinks är mitt nya soundtrack.

det är så många ord som kanske borde få hamna här, men än så länge ligger dem och gör ytor på vita ark till en mörkare nyans av blå.
kanske kommer de hit snart. den som lever får se.

tills dess kan jag släppa en nyhet i alla fall: mannen i källaren har lämnat källaren bakom sig och flyttat till ett annat berg på en annan sida av genèvesjön.

god natt min skatt

jag är så trött att jag tror att jag svimmar. klockan är 21:59 och jag vette katten vad jag ska ta mig till.
om två veckor har jag franskatest som antingen kan innebära att jag har möjlighet till en framtid (och sysselsättning som är mer än ett au pair-jobb) i fransktalande länder och här i genève, som jag gärna skulle tacka ja till, eller så kanske det innebära det motsatta.

jag har inte tagit franskalektioner sedan mitten av november (7 månader sedan) och fick i måndags de böcker jag behöver för att förbereda mig inför provet.

sista minuten? ja. därmed planerar jag plugg i mängder. var? in the sun. med? joseph arthur.

när en man bestämt säger nej till att köpa trädgårdstjänster, som hans fru precis beställt, för att det är en kvinna som ska utföra dem (och trädgårdsarbete är ju inte kvinnogöra) börjar min stubin brinna.
när så en annan man först uttalar sig om att den andre mannens handlig var sexistig och sedan fortsätter "men jag tycker ändå att det är modigt av henne att ta sig för att jobba som trädgårdsmästare när hon säkerligen har både hushåll och barn att ta hand om" då ökar smattrandet från stubinen och det går så snabbt att jag inte vet var jag ska hinna placera bomben innan den smäller.

jag lever i ett samhälle med förlegad syn på könen, där pojkarna vägrar dricka ur rosa ikeamuggar och flickorna inte spelar rubgy.
det är smärtsamt att se på när en sjuårig pojke så gärna vill hoppa hopprep, men han inser att det inte är okej för hopprep är ju för tjejer. den blicken, fylld av förvirran och händerna som motvilligt håller hårt om den cykelhjälm som han vilken sekund som helst skulle kunna slänga i backen för att istället rusa över till klasskompisarna som hoppar dubbelhopprep, etsar sig fast på min hornhinna. pojken som testar örhängen i smyg framför spegeln, kanske mer för att det är förbjudet och spännande än för att han är verkligt intresserad, och gömmer sig i ett rum som inte är hans i rädsla för att hans pappa ska få reda på vad han gör.
frun som har upp över öronen för mycket att göra för att hon varit "modig" nog att ta sig för ett riktigt jobb vid sidan av att vara stålkvinna. hon som motvilligt tar sig i kragen för att hon ser att det inte är hållbart, ringer ett företag som erbjuder henne att slippa plocka ogräs mellan stenplattorna, tackar ja till hjälpen trots att det innebär ett nederlag. kvinnan vars man tittar bryskt upp från sin biltidning i fåtöljen vid köket där hon står och känner hur håret blir frissigt av ångan vid spisen och hör sin man säga "NEJ" till allt som skulle hjälpa henne att inte överkoka morötterna.

jag skulle vilja skaka om dem alla, skrika rakt ut och peka mot norr, mot ett samhälle som är långt ifrån helt jämställt, men som åtminstone verkar ha fattat att det är 2010-talet vi lever och inte 1950.
så hittar jag mig själv stående mitt i smeten. några upprörda ord till mannen som berättade för mig om den modiga kvinnan.
"vad då? tycker du inte att det är modigt..?" "nej, jag tycker att det är normalt."
"tror du inte att hon har barn och hushåll?" "jo, men pappor har också barn och hushåll."
och så fortsätter jag torka köksbordet samtidigt som jag planerar dagens matinköp, packar fikaryggsäckar till pojkarna och inser att jag måste tvätta deras idrottskläder innan de ska till skolan imorgon.

en nybliven ex-presidents fru sjunger att någon sagt henne något och när tonerna övergår till ett instrumentalt en-sofistikerat-avslappnad-och-poetisk-eftermiddag-i-paris-soundtrack i jazztappning inser jag att det numera är ett rött land jag bor i och att det kanske kommer göra skillnad för mitt morgonhumör när jag blir äldre.

merkurius lyser upp trädgården och det vita huset på 963 route du col du sac (http://bit.ly/HTD6CF)

jag dricker rött te och tror att jag har fått musarm.

jag skulle vilja vara poetisk och skriva och skriva och skriva, men sängen kallar och jag är less på att sitta framför datorn. sofi har varit i stan (genève) idag, men vi lyckades ju självklart inte ses - istället kallade badhuset och sällskap av fyra pojkar i speedos.

om någon är sugen på att bjuda mig på lite intellektuella tankar så tar jag gärna emot dem. lite samhällsinformation. bristen är stor (borde jag till exempel ha vetat om att rättegången för utöja-massmördaren redan börjat?).

ikväll bjuder jag på en bild istället för en särskilt intressant diskussion.

hemma. själv. for once. i en timme och de första minuterna börjar alldeles underbart!


kiwi och banan och smält marabou mjölkchoklad och te och min egen musik i högtalarna i salongen som jag aldrig annars är i. håret är nyduschat. den senaste veckans förkylning är besegrad. luften utanför huset är frisk och klar efter vårregnet som dragit förbi.

jag har peppat upp mitt självförtroende. bestämt mig för att jag banne mig ska tillbaka till genève till hösten om det är det jag vill.
jag är jag
och
jag kan komma dit jag vill. point final.

ikväll ska jag och ellen hålla en soirée suédoise hos våra CERN-vänner. västerbottensostpajen, lingonsylten, gräddsåsen och hjortroncheescaken står i köket och väntar på avfärd. resten tillagas på plats och det kommer bli underbart.

den här känslan vill jag stanna i.

42 minuter till. ensam. underbart.

jag lyssnar på arg-musik och kan inte få nog.

minns sommarens blindsidekonsert på frizon och längtar mig tillbaka till innersta mitten av moshpiten; att kunna vråla ut mina känslor, skrika utan att någon annan hör och att kasta kroppen utan bestämd riktning över ett golv som vibrerar av bastoner.

----

vi har en man i källaren här på 963 route du col du sac. mannen heter jaques och är en vän till pappan. "han har blivit av med sin lägenhet och behöver bo här i en månad ungefär, i väntan på annat" lät det från föräldrarna.
mannen i källaren är gammal business man som karriären plötsligt gått utför för, otroligt trevlig och otroligt hjälpsam. det faktum att han inte talar ett ord engelska är helt klart en bidragande orsak till att jag fått en push i språkutvecklingen i och med att jag tvingas kommunikera med en franskspråkig person (som inte är född på 2000-talet) under dagarna.
ja, du läste rätt.
"under dagarna."
dealen var att han skulle åka med föräldrarna till genève varje morgon och med andra ord bara vara här under kvällarna. "okej, klart jag är med på att hjälpa honom."
villkoren ändrades dock snabbt och antalet gånger han åkt med föräldrarna på morgonen och kommit tillbaka på kvällen kan jag räkna på en hand.
"well, all right, han lagar mat till barnen, han hjälper mig att städa köket och nu är vi två som kan hålla pli på barnen. rätt okej." tänkte jag.
för tre månader sedan.

nu har "rätt okej" övergått till "ASÖLGGGGGGGGGDKHHHHHHHHH". (jo, jag är tacksam över att han hjälper till, men) jag är SÅ LESS på att inte vara ensam i huset. ever. never ever. ever. (nästan)

mannen i källaren är sällskapssjuk.
mannen i källaren har "sitt" rum i källaren (no kidding!), men merparten av tiden spenderar han i samma rum som mig och jag har inte hjärta att be honom att dra. "is he chatting you up?" frågade en kompis till mig när jag berättade om situationen. nej, det gör han inte, men det är tydligt att han är mer intresserad av att prata med mig än vad jag är av att prata med honom.

"när går mannen i källaren tillbaka till att bara vara en man, utan källare?" frågade jag mamman,
och den kristna, vackra, rationella och kärleksfulla kärriärskvinnan utbrast i ett "i don't know, but i'm fed up, fed up, FED UP, FED UP, FED UP. i am pissed." och så var vi två.

argmusik var det jag nämnde ja.

och jag vet inte vad jag ska göra av det.
har bläddrat igenom (en bråkdel av) mina (tusentals) bilder från senaste året och det som då var så nytt och spännande har är numera vardag. det är svårt att inse att tiden går, månad, år (?) och jag känner mig väldigt hemma här vid foten av jurabergen.

jag är inte redo att flytta tillbaka till sverige.

------

sedan två veckor tillbaka jobbar jag, under helgerna, som kassörska på en mataffär i byn brevid. något som ännu inte hunnit bli vardag och slentrian, vilket är najs, men det innebär också att jag fortfarande inte vet om 2040 betyder sallad eller kaviar.
det innebär frenetiskt bläddrande i kodblocket för sedan att ropa vidare till nästa kassa och fråga om det verkligen finns beige butangas, när det enda som står skrivet är att den är blå. "jadå, flaskan är beige och etiketten är blå", men vad har den för kod?
det innebär ett boot camp i fransk mataffärskultur; bygga berg på rullbandet, total igorans gällande riktningen på streckkoden, femtio olika sätt att betala (av vilka checkar och restaurangkuponger är väldigt vanligt förekommande), rush till affären på söndagmorgon för att hinna storhandla inför nästa vecka innan klockan 12.30 när (alla) affäre(r)n stänger och icke-ihop knutna påsar fullpackade med äpplen som i en lite för snabb placering på vågen kan resultera i ett äppelregn bland fötterna på den enorma mängd kunder som står i 10 meters köer i alla fyra kassor. ett hojt från chefen om att kassörskan måste ta det försiktigt. ett djupt andetag och...
... någonstans i bakgrunden, på radion som spelat lana del rays "video games" på repeat två helger i sträck, tonerna av denna låt:

20.06:

jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
det här är vad jag känt under de senaste dagarna:


***     * *       *** *      *      *   **     * ** *
______________________________________


*   = vardagliga saker som jag gläds över och är tacksam för; blessings som inte når så djupt; allt som är bra och ser bra ut för stunden; det jag föredrar att tänka på.
__ = det där som ligger och pyr någonstans under alla dagliga toppar och trippar till stjärnorna; det jag helst inte vill bry mig om, men som jag mår dåligt av att inte bry mig om.

livet här är alltså på så många sätt väldigt bra, men det är också väligt unsatisfactional. lyckas inte reda ut vad jag känner och vad jag ska göra av vad jag tror att jaga kanske känner.