éternel, instant, présent

jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
det här är vad jag känt under de senaste dagarna:


***     * *       *** *      *      *   **     * ** *
______________________________________


*   = vardagliga saker som jag gläds över och är tacksam för; blessings som inte når så djupt; allt som är bra och ser bra ut för stunden; det jag föredrar att tänka på.
__ = det där som ligger och pyr någonstans under alla dagliga toppar och trippar till stjärnorna; det jag helst inte vill bry mig om, men som jag mår dåligt av att inte bry mig om.

livet här är alltså på så många sätt väldigt bra, men det är också väligt unsatisfactional. lyckas inte reda ut vad jag känner och vad jag ska göra av vad jag tror att jaga kanske känner.

bland det första jag tänkte när jag klev in genom dörren på rte du col du sac var "åh, så HIMLA gott det skulle vara med kvällsfika nu!". hade nämligen inte ätit mer än frukost och en overprized mini-mini-mini sallad på 12 timmar. plockade fram en skål och en sked och öppnade lådan där flingorna förvaras, men insåg snabbt att det enda som fanns i flingväg var några chokladdrypande platta saker som kanske liknade flingor. "en macka och te får det bli!". ställde tillbaka skålen och bytte skeden mot en smörkniv. öppnade brödkorgen och rotade. och rotade. och rotade. liksom utan att tänka. tills jag frågade mig själv vad jag letade efter där ibland allt vitt bröd. "nej, just det..."

mamma kokar palt. pappa är och köper valla. filip jobbar i skiduthyrningen. max lagar renbog.
jag... jag
... funderar över livet.
... lyssnar på lars winnerbäck.
... känner ångest över att jag ska lämna sverige igen.
... har precis skypat med fina vänner på kontinenten och taggat igång återkomsten.
... försöker känna efter, men känner inte riktigt.
... är omringad av bilpåsar, svenska tuggummin, lösmustascher, julklappsdoftljus, euro, schweizer franc, svenska kronor och mängder av fantastiska minnen från en och en halv välsignad vecka i sverige.

[PALTPAUS]

snabb insikt efter en utekväll i umeå:
jag har fantastiska vänner som jag uppskattar till tusen att få träffa, men i övrigt finns det inte mycket jag saknar med utelivet/det sociala i umeå. jag är verkligen inte klar i frankrike och jag är verkligen inte redo att flytta "hem" igen.

(bör tilläggas att detta var efter en utekväll på tc. utslaget kunde kanske sett annorlunda ut om utgången skett på scharinska istället)

nu ska jag sova DJUPT och ladda inför familjedag imorgon ♥

det var längesedan jag grät så mycket som jag gråtit idag.
- till julkalendern imorse (så fantastiskt fint budskap)
- till julspelet på kyrkan
- i mötet av alldeles fantastiska vänner på kyrkan (alldeles för många, alldeles för mycket tårar)
- till jeff buckley's version av halleluja i bilen på vägen hem från åmsele

och varför i hela friden har jag gråtit? jo, för att jag hela tiden inser mer och mer hur välsignad jag är; hur enormt livet är och att julens kärleksbudskap omger mig hela tiden. käre jesus.

vi (familjen) styrde alltså julspelsbesök på mischan och det var precis lika underbart som varje år: den beskärda delen glömda repliker, snäppet för långa pauser mellan scenerna, icke-fungerande mickar och för höga psalm-tonarter, liksom den beskärda delen skräckinjagande bra spelad herodes, unga musik- och skådespelartalanger, vackert spelade julsånger, fullpackade kyrkbänkar och extra stolar och JULSTÄMNING x10000.
sedan den klassiska "bLöjta"-lunchen, de klassiska protesterna från ungdomarna i huset som inte finner det skinkspadsdoppade tunnbrödet lika lyxigt som gårdagens pizzarester, de klassiska "MEN SKYNDA, vi måste hinna till åmsele innan kalle" "MEN SKÄRP DIG, det är ju jag som väntar på DIG"-diskussionerna, inpackningen i bilen, den klassiska extra bilsvängen tillbaka till huset för att hämta allt som blev glömt i första försöket till avfärd och sedan de fantastiska 9 milen av kalle anka-taggning (med stopp i västomån för klappbyte och snabb-släkt-snack) på snötäckta vägar i eftermiddagssol.

vi firar jul med mammas sida av släkten och det blir alltid storfest. i år var vi "inte så många" (24 st), men hade det väldigt fint ändå.

vi styrde mustaschfest med mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn och sjöng med till kalle anka och jag önskar att jag hade fler bilder på de andra som var där, men det är snålt om bra sådana. (kanske kommer det upp några här ?)

min morbror helge predikade kanske en av de bästa predikningar jag hört i midnattsgudstjänsten i församlingsgården och i bilen på vägen hem skrålade vi julsånger för fulla muggar, jag grät av glädje och julafton 2011 rullade in i garaget.

mellandagar och fler kära återseenden väntar.
god natt min skatt

för mig som precis spenderat fyra månader i en del av europa där allting är lite extra sofistikerat, lite extra exklusivt och lite extra "chic", för mig som levt i ett land med ett konstigt språk och för mig som under dessa fyra månader spenderat mycket tid med svenska vänner som inte kan prata riktigt riktigt (sörlänningar) så var detta klipp det mest ultimata stämningsfulla av dem alla:
lagom skakigt filmat, lagom dåligt ljud, lagom trist lokal och lagom festlig stämning. lagom svenskt. lagom brett pratat (♥) och lagom mycket fokus på julens budskap. jag känner mig som hemma.
jag vet inte om klippet överhuvudtaget kommer tilltala dig, men jag tänkte jag skulle dela med mig ändå, för att jag önskar dig en BRA-NO GO JUL och jag vill påminna dig om att "VÅR HERRE JERHEVE SOM SKALL VART OPPSKRYTT, Å FOLKE SOM BO NEA JORD'N, SOM HAN TÖCK OM, SKA FÅ NE BRA." (luk. 2:14)


mängder av frid och kärlek till dig. god jul,
maja

efter att ha spenderat alldeles för mycket tid och energi till att försöka planera hur jag på bästa sätt ska hinna med mina två flygtransfers på 40 min respektive 1.20 timmar imorgon utan större succé, så jag har lagt hjärnan åt sidan och tittat på photobooth-bilder. så, här är jag och gullungarna:

 

 

this is about all jag orkar skriva nu. kanske hinner jag med ett ord eller två imorgon innan departure. jag lär ju inte hinna det under "väntan" på nästa flyg i alla fall. ber till gud att jag är i vännäs om 24 timmar och inte halvvägs hem.

with love,

m

 

och jag har packat och jag ska åka hem för jul- och nyårsfirande. det är alltid lika svårt att inse att dagen man länge väntat på plötsligt har kommit. ett dygn och ett halvt till i frankrike och sedan bär det av. jag ser framemot det, men jag är inte riktigt redo. är rädd att jag inte kommer lyckas uppskatta allt så mycket som jag vill. är rädd att tiden ska gå för fort och att jag plötsligt ska sitta här i sängen i farges igen. inte för att jag inte vill komma tillbaka, utan för att jag önskar att jag hade mer än 11 dagar på mig att njuta av la suède. jag minns när vi var utomlands med familjen när jag var yngre och vi var borta i 14 (!!!!!!) dagar och det var "så sjuuuuuuukt" länge. förstår inte riktigt varför det känns som att tiden går snabbare och snabbare hela tiden, som att någon i smyg snabbspolar när jag vänder ryggen till. jag måste lära mig att inte vända ryggen till. att vara närvarande så ofta som möjligt. att ta vara på tiden.

hursom. ikväll skulle erin ha kommit på vin och filmkväll, men she ended up sleeping för hon är förkyld och jag är rädd att bakterierna hittat till mig genom telefonen, för jag känner mig inte på topp jag heller. istället jag har packat i 100km/h för att nu tillslut lyckas lugna ner mig och närmaste framtiden fyller jag med svensk julkalender (undrar om det finns en fransk?) och tar vara på lugnet innan avresan.

tänkte skriva långt, men nu är ögonen för trötta.

det ended up being en sen tur till shoppingcentret på andra sidan gränsen till schweiz, 30 minuters bilkö i parkeringshuset, en timmes speed-julshopping och sedan två biofilmer (twilight 4 + mission impossible jag-har-igen-aning-om-vilken-i-ordningen) till priset av en som fyllde min dag. jag och erin har skrattat mycket och delat trötthet och snöfascination, för ja: vi har snö!

oh my lord.

det blåser storm ute och helst av allt vill jag stå där mitt i allt; mitt i regnet och känna dropparna piska mot kinderna för att sedan stilla följa konturen av mitt ansikte över kindbenen, kinden, käken och droppa ner från hakspetsen; mitt i vinden och dras med av kraften från en stadig hand som pressar mig framåt, känna benen jobba för att stå stilla och vrida ryggen mot vindens jämna tryck för att sedan ta emot oberäkneliga knuffar i sidan. jag vill sträcka upp mitt paraply och höra hur metallen tvärt böjs i fel riktning, låta vinden snärta tyget och sedan släppa; se hur paraplyet tumlar iväg genom luften, över gatan, in i gränden.
jag vill att håret ska bli genomblött och tungt; att slingor av hår ska lägga sig över mitt ansikte, över läpparna, över näsan; att blonda, genomborstade hårstrån ska dra ihop sig av vätan, locka sig, tjorva sig, byta färg och bli mörka. jag vill känna kläderna bli tyngre och jag vill skrika; jag vill försöka överrösta stormen, men inte lyckas. jag vill känna mig liten, men jag vill stå där mitt i allt och känna mig trygg; känna mig fri; känna att jag inte måste vara starkare än stormen som omger mig. jag vill uppleva de krafter mig som är så mycket starkare än mig.

och jag vill inte att farmorn ska vara i rummet brevid och tänka "vad gör hon där inne på rummet? hon har ju tvätt att ta hand om."

jag vill stå där med vetskapen om att jag har en kopp varm choklad att vänta, när helst jag vill.

går in på min egen blogg gång på gång, som att jag tror att den ska uppdateras av sig själv. det vore skönt om någon annan tog på sig att skriva om mitt liv. någon annan som styrde upp att välja ut, redigera och publicera.