éternel, instant, présent

det är så många ord som kanske borde få hamna här, men än så länge ligger dem och gör ytor på vita ark till en mörkare nyans av blå.
kanske kommer de hit snart. den som lever får se.

tills dess kan jag släppa en nyhet i alla fall: mannen i källaren har lämnat källaren bakom sig och flyttat till ett annat berg på en annan sida av genèvesjön.

god natt min skatt

utdrag från min dagbok, 11/5 2012, 22:44:

"jag brukar tänka att det är så skönt att kunna skriva på ett språk som ingen runt om mig förstår, men ikväll barnvaktar jag hos jenny, så boken måste stoppas undan i tid.

jenny och alex har ingen tv, de kör sällan bil och allt (-ish) de äger är bio. detta trots att deras ekonomi är snäv. de lever, precis som jag strävar efter, efter mottot "finns det ett ekologiskt alternativ så är det det enda alternativet."
deras barn går och lägger sig i tid, spelar spel eller gör pyssel och prick-till-prick innan de går och lägger sig. de får smutsa ner sig på vägen hem från skolan. de sätter inte händerna på brösten på halvnakna tjejer på affischer och de har en pappa som spenderar tid, aktiv tid, med dem. en pappa som flyger drake.
jag vill uppfostra mina framtida barn i ett hem som liknar deras; ett hem med schyssta värderingar, jämställdhet och lokalproducerade (well, åtminstone ekologiskt odlade) apelsiner och kravbananer.
jag vill visa dem glädjen i att lära sig saker och lära dem att kultur är något fantastiskt, som tål att utforskas.
jag vill bjuda in dem till bokcaféet och jag vill driva tillsammans med en kär vän och låta dem rota i böcker, pyssel, teer och karameller och riva av luftgitarrssolon i takt till de lokala förmågor som spelar livemusik i ett hörn av caféet, på samma anspråkslösa scen som det kvällen innan varit story telling på och kommer vara poetry slam på kvällen efter, fredagsandakter, lördagskonserter och måndagsföreläsningar, dokumentärfilmsvisningar.
jag vill att barnen ska känna sig som hemma där, när de på olikformade secondhandstolar och soffkuddar sitter tillsammans med klassen och lyssnar på en sagoberättare med lockigt hår och glasögon.
lokalproducerad äppeljuice till alla och ett par barnögon som tittar fram bakom en rufsig lugg och som för en millisekund övertygar mig om att livet är lätt att leva när blicken delar med sig av den känsla av total frihet och problemlöshet som bara ett barn kan känna.

jag vet att jag inte är där än.
och om ett par år kanske jag inte ens vill komma dit,
men just nu, just här, i en annan del av farges känns det helt rätt.

och nu kommer j & a hem."


-----
i framtiden spelas denna låt, i två versioner, av två favoriter, i bakgrunden:

jag är så trött att jag tror att jag svimmar. klockan är 21:59 och jag vette katten vad jag ska ta mig till.
om två veckor har jag franskatest som antingen kan innebära att jag har möjlighet till en framtid (och sysselsättning som är mer än ett au pair-jobb) i fransktalande länder och här i genève, som jag gärna skulle tacka ja till, eller så kanske det innebära det motsatta.

jag har inte tagit franskalektioner sedan mitten av november (7 månader sedan) och fick i måndags de böcker jag behöver för att förbereda mig inför provet.

sista minuten? ja. därmed planerar jag plugg i mängder. var? in the sun. med? joseph arthur.

när en man bestämt säger nej till att köpa trädgårdstjänster, som hans fru precis beställt, för att det är en kvinna som ska utföra dem (och trädgårdsarbete är ju inte kvinnogöra) börjar min stubin brinna.
när så en annan man först uttalar sig om att den andre mannens handlig var sexistig och sedan fortsätter "men jag tycker ändå att det är modigt av henne att ta sig för att jobba som trädgårdsmästare när hon säkerligen har både hushåll och barn att ta hand om" då ökar smattrandet från stubinen och det går så snabbt att jag inte vet var jag ska hinna placera bomben innan den smäller.

jag lever i ett samhälle med förlegad syn på könen, där pojkarna vägrar dricka ur rosa ikeamuggar och flickorna inte spelar rubgy.
det är smärtsamt att se på när en sjuårig pojke så gärna vill hoppa hopprep, men han inser att det inte är okej för hopprep är ju för tjejer. den blicken, fylld av förvirran och händerna som motvilligt håller hårt om den cykelhjälm som han vilken sekund som helst skulle kunna slänga i backen för att istället rusa över till klasskompisarna som hoppar dubbelhopprep, etsar sig fast på min hornhinna. pojken som testar örhängen i smyg framför spegeln, kanske mer för att det är förbjudet och spännande än för att han är verkligt intresserad, och gömmer sig i ett rum som inte är hans i rädsla för att hans pappa ska få reda på vad han gör.
frun som har upp över öronen för mycket att göra för att hon varit "modig" nog att ta sig för ett riktigt jobb vid sidan av att vara stålkvinna. hon som motvilligt tar sig i kragen för att hon ser att det inte är hållbart, ringer ett företag som erbjuder henne att slippa plocka ogräs mellan stenplattorna, tackar ja till hjälpen trots att det innebär ett nederlag. kvinnan vars man tittar bryskt upp från sin biltidning i fåtöljen vid köket där hon står och känner hur håret blir frissigt av ångan vid spisen och hör sin man säga "NEJ" till allt som skulle hjälpa henne att inte överkoka morötterna.

jag skulle vilja skaka om dem alla, skrika rakt ut och peka mot norr, mot ett samhälle som är långt ifrån helt jämställt, men som åtminstone verkar ha fattat att det är 2010-talet vi lever och inte 1950.
så hittar jag mig själv stående mitt i smeten. några upprörda ord till mannen som berättade för mig om den modiga kvinnan.
"vad då? tycker du inte att det är modigt..?" "nej, jag tycker att det är normalt."
"tror du inte att hon har barn och hushåll?" "jo, men pappor har också barn och hushåll."
och så fortsätter jag torka köksbordet samtidigt som jag planerar dagens matinköp, packar fikaryggsäckar till pojkarna och inser att jag måste tvätta deras idrottskläder innan de ska till skolan imorgon.

en nybliven ex-presidents fru sjunger att någon sagt henne något och när tonerna övergår till ett instrumentalt en-sofistikerat-avslappnad-och-poetisk-eftermiddag-i-paris-soundtrack i jazztappning inser jag att det numera är ett rött land jag bor i och att det kanske kommer göra skillnad för mitt morgonhumör när jag blir äldre.

merkurius lyser upp trädgården och det vita huset på 963 route du col du sac (http://bit.ly/HTD6CF)

jag dricker rött te och tror att jag har fått musarm.

jag skulle vilja vara poetisk och skriva och skriva och skriva, men sängen kallar och jag är less på att sitta framför datorn. sofi har varit i stan (genève) idag, men vi lyckades ju självklart inte ses - istället kallade badhuset och sällskap av fyra pojkar i speedos.

om någon är sugen på att bjuda mig på lite intellektuella tankar så tar jag gärna emot dem. lite samhällsinformation. bristen är stor (borde jag till exempel ha vetat om att rättegången för utöja-massmördaren redan börjat?).

ikväll bjuder jag på en bild istället för en särskilt intressant diskussion.

hemma. själv. for once. i en timme och de första minuterna börjar alldeles underbart!


kiwi och banan och smält marabou mjölkchoklad och te och min egen musik i högtalarna i salongen som jag aldrig annars är i. håret är nyduschat. den senaste veckans förkylning är besegrad. luften utanför huset är frisk och klar efter vårregnet som dragit förbi.

jag har peppat upp mitt självförtroende. bestämt mig för att jag banne mig ska tillbaka till genève till hösten om det är det jag vill.
jag är jag
och
jag kan komma dit jag vill. point final.

ikväll ska jag och ellen hålla en soirée suédoise hos våra CERN-vänner. västerbottensostpajen, lingonsylten, gräddsåsen och hjortroncheescaken står i köket och väntar på avfärd. resten tillagas på plats och det kommer bli underbart.

den här känslan vill jag stanna i.

42 minuter till. ensam. underbart.

en eftermiddag i augusti viskade en man till mig: är det inte dags att det händer någonting större här i vännäs snart?
ett och ett halv år senare, i april 2011, med metervis av projektplanstext skriven, ett stipendie på STORA pengar tilldelat samt mändger av tro och tvivel (men mest tro) arrangerades någonting större. en kristen festival för alla sveriges ungdomar.

festivalen var en succé 2011 och - om en månad arrangeras den igen. denna gång i samband med equmenias riksstämma. denna gång arrangeras equmenias riksstämma i samband med festivalen.

någonting större är min, och mina fantastiska vännäs-vänners, lilla bäbis.
trots att ledigheten från au pairandet inte var den smidigaste att få och att det nu svider i plånboken så tackar jag gud SÅ OFANTLIGT MYCKET för att jag faktiskt kommer få delta på någonting större vol.2.

ännu en gång är mitt lilla liv ihoppackat och i sms-inboxen säger det ena smset "trevlig resa. vi ses snart igen." och det andra "trevlig resa! vi ses imorgon!".
ted gärdestad är kvällens soundtrack och jag vet inte hur jag ska känna. precis som varje gång. när jag satt på flygplatsen i genève för en vecka sedan var jag entusiastisk...

...nu, inte lika mycket. solen och värmen väntar på mig. jag har en ny frisyr och en ny kärlek. tre nya sommarklänningar ligger i min ännu ostängda resväska. sommaren välkomnar mig.

jag å andra sidan välkomnar en större dos effektivitet, tillit och framtidstro. med detta i bagaget skulle mungiporna pekat uppåt snarare än i motsatt riktning när jag tänker på att jag, ännu en gång, vänder ryggen till isbanegatan 9 klockan 05.30 imorgon bitti.

okej då. jag ser framemot att åka tillbaka till frankrike, det är mycket bättre än pest och pina, men det är lättare att leva semesterliv hemma hos mamma och pappa än att möta verkligheten och de måsten som väntar mig i vårfrankrikes 20-gradiga värme. 

det är fest i rummet intill.
det är fest i huset runt om. pappan firar födelsedag med en "liten" get-together (50 gäster).

jag skrev en gång att: "tamme tusan - snart sitter jag också där och skrattar och sällskapar, på franska"
nu skriver jag som i titeln på detta inlägg. det där snart:et är här.

det är fest i huset och jag har varit en del av den. nu stänger jag dörren om mig, intar sängen, laddar inför en dag i mataffärskassan, och låter festen fortsätta runt om mig.

jag lyssnar på arg-musik och kan inte få nog.

minns sommarens blindsidekonsert på frizon och längtar mig tillbaka till innersta mitten av moshpiten; att kunna vråla ut mina känslor, skrika utan att någon annan hör och att kasta kroppen utan bestämd riktning över ett golv som vibrerar av bastoner.

----

vi har en man i källaren här på 963 route du col du sac. mannen heter jaques och är en vän till pappan. "han har blivit av med sin lägenhet och behöver bo här i en månad ungefär, i väntan på annat" lät det från föräldrarna.
mannen i källaren är gammal business man som karriären plötsligt gått utför för, otroligt trevlig och otroligt hjälpsam. det faktum att han inte talar ett ord engelska är helt klart en bidragande orsak till att jag fått en push i språkutvecklingen i och med att jag tvingas kommunikera med en franskspråkig person (som inte är född på 2000-talet) under dagarna.
ja, du läste rätt.
"under dagarna."
dealen var att han skulle åka med föräldrarna till genève varje morgon och med andra ord bara vara här under kvällarna. "okej, klart jag är med på att hjälpa honom."
villkoren ändrades dock snabbt och antalet gånger han åkt med föräldrarna på morgonen och kommit tillbaka på kvällen kan jag räkna på en hand.
"well, all right, han lagar mat till barnen, han hjälper mig att städa köket och nu är vi två som kan hålla pli på barnen. rätt okej." tänkte jag.
för tre månader sedan.

nu har "rätt okej" övergått till "ASÖLGGGGGGGGGDKHHHHHHHHH". (jo, jag är tacksam över att han hjälper till, men) jag är SÅ LESS på att inte vara ensam i huset. ever. never ever. ever. (nästan)

mannen i källaren är sällskapssjuk.
mannen i källaren har "sitt" rum i källaren (no kidding!), men merparten av tiden spenderar han i samma rum som mig och jag har inte hjärta att be honom att dra. "is he chatting you up?" frågade en kompis till mig när jag berättade om situationen. nej, det gör han inte, men det är tydligt att han är mer intresserad av att prata med mig än vad jag är av att prata med honom.

"när går mannen i källaren tillbaka till att bara vara en man, utan källare?" frågade jag mamman,
och den kristna, vackra, rationella och kärleksfulla kärriärskvinnan utbrast i ett "i don't know, but i'm fed up, fed up, FED UP, FED UP, FED UP. i am pissed." och så var vi två.

argmusik var det jag nämnde ja.

och jag vet inte vad jag ska göra av det.
har bläddrat igenom (en bråkdel av) mina (tusentals) bilder från senaste året och det som då var så nytt och spännande har är numera vardag. det är svårt att inse att tiden går, månad, år (?) och jag känner mig väldigt hemma här vid foten av jurabergen.

jag är inte redo att flytta tillbaka till sverige.

------

sedan två veckor tillbaka jobbar jag, under helgerna, som kassörska på en mataffär i byn brevid. något som ännu inte hunnit bli vardag och slentrian, vilket är najs, men det innebär också att jag fortfarande inte vet om 2040 betyder sallad eller kaviar.
det innebär frenetiskt bläddrande i kodblocket för sedan att ropa vidare till nästa kassa och fråga om det verkligen finns beige butangas, när det enda som står skrivet är att den är blå. "jadå, flaskan är beige och etiketten är blå", men vad har den för kod?
det innebär ett boot camp i fransk mataffärskultur; bygga berg på rullbandet, total igorans gällande riktningen på streckkoden, femtio olika sätt att betala (av vilka checkar och restaurangkuponger är väldigt vanligt förekommande), rush till affären på söndagmorgon för att hinna storhandla inför nästa vecka innan klockan 12.30 när (alla) affäre(r)n stänger och icke-ihop knutna påsar fullpackade med äpplen som i en lite för snabb placering på vågen kan resultera i ett äppelregn bland fötterna på den enorma mängd kunder som står i 10 meters köer i alla fyra kassor. ett hojt från chefen om att kassörskan måste ta det försiktigt. ett djupt andetag och...
... någonstans i bakgrunden, på radion som spelat lana del rays "video games" på repeat två helger i sträck, tonerna av denna låt:

20.06: