éternel, instant, présent

Jag vet inte hur du som läser den här bloggen uppfattar den, men jag har inte tänkt tanken att den skulle ge ett intryck av att mitt liv här i frankrike bara är pest och pina. Jag vet inte heller hur mycket du vet om mig, så här kommer en liten presentation:

Jag heter Maja och är 22 år. Jag bor sedan 24:e augusti 2011 i en tre barnsfamilj (åldrar: 5, 7 och 7) i Frankrike och jobbar hos dem som au pair. Jag fixar frukost, skjutsar barnen till och från skolan (morgon, lunch, eftermiddag), lagar lunch, städar kök, ansvarar för barnens kläder (tvätt, strykning, garderober) och skolmaterial, hjälper de två äldsta med läxor (tre kvällar i veckan), skjutsar barnen till aktiviteter, städar golv och har hand om barnen när föräldrarna inte är hemma (båda är borta mellan ungefär 7:00 och 19:00 varje dag).
Jag är med andra ord en betald "extramamma" som jobbar drygt 40-timmar i veckan och bor på jobbet.

När jag åkte till denna fantastiskt vackra bergsby (nära schweiziska gränsen) i slutet av augusti började jag skriva på min privata blogg, men jag startade snabbt en ny sida, enkom för mitt år som au pair. Syftet med bloggen var då, och är fortfarande, att hålla mina vänner och min familj uppdaterad(e) på vad som händer i mitt liv, oberoende av det geografiska avståndet och svårigheten att tajma in skypesamtal eller facebookchatter.
Kanske har den här bloggen fått vara ett ställe där jag ventilerat mina åsikter om saker som stört mig mer än den gett en balanserad bild av positiva och negativa upplevelser och vardagsliv. Tack vare de vänner jag har här i Frankrike/Schweiz, samt de svenska vänner jag lyckas tala med direkt över internet, har jag kunnat dela med mig av glädjeämnen direkt till dem och därmed kanske inte känt behovet av att lägga upp specifika saker här, men - jag kan ärligt talat inte komma med en bra förklaring till obalansen eftersom det inte är något jag gjort medvetet och inte heller något jag har analyserat.

Varför ett sådant behov av att ventilera?
Det första du måste veta för att förstå svaret är att det är väldigt svårt att vara au pair, därför går jag igenom min syn på den saken som del 1 i denna "roman". Det kan nämligen tyckas simpelt att jobba som barnvakt, få allt betalt och kunna festa lös på helgerna, men au pair-jobbet innebär så mycket mer än det och kanske har det varit svårare för mig än för många andra, i och med att jag är så emot stora delar av au pair-systemet.

Varför är jag emot au pair-systemet?
Det finns ett antal faktorer som negativt påverkar min inställning till au pair-systemet, de stora av dem är:

1. Barnperspektivet:
   För det första är det alltid svårt att ta hand om andras barn; du ska uppfostra dem som deras föräldrar skulle gjort, men du kan inte helt gå ifrån dina egna principer (utan att totalt förneka dig själv) och varför skulle barnen välja att lyssna på dig när de hellre lyssnar på mamma?
   Barn behöver kontinuitet i uppfostran och när barnen måste byta "extramamma" upprepade gånger under uppväxten ger det konsekvenser så väl på deras praktiska vanor (hur noga ska rummet städas? måste man äta upp all mat? är det okej att titta på tv innan maten? vem har ansvar för skolryggsäcken?), som på deras sätt att hantera relationer. För det handlar inte om att byta lärare eller barnvakt - en au pair är så mycket mer än så. En au pair blir "en del av familjen" i och med den intensiva kontakten och ständiga närvaron i familjens vardagsliv och när denna del av familjen byts ut kontinuerligt (eller okontinuerligt) skapas problematik i barnens hanterande av nära relationer (läs mer om det här).
   Ett av många exempel på detta är två barn jag känner, kompisar till "mina" pojkar, som bara är 6 och 8 år gamla och som redan haft 13 au pairer. Pojken och flickan är fantastiskt söta på så många sätt, men det är så sorgligt att se hur riktigt, riktigt odrägliga de är i sina relationer med sina nya au pairer (de har haft 3 olika sedan jag kom hit i augusti 2011) och hur de inte heller har respekt för sin mamma (som är ensamstående).
2. Genusperspektivet:
   Det finns en anledning till varför jag skriver att barnen byter extramamma. Av de 355 au pairer som är medlemmar i facebookgruppen för au pairer i Genèveområdet 2011-2012 känner jag till 4 manliga au pairer, medan resten är av samma kön som jag. Jag har inte undersökt hur det ser ut i andra au pair-täta områden, men jag tvivlar på att det ser annorlunda ut.
   Genom att vara au pair stödjer du alltså aktivt ett samhällssystem där kvinnor och mäns liv ser totalt olika ut och där de klassiska könsrollerna är enormt påtagliga. Inte nog med de väldigt klassiskt kvinnliga arbetsuppgifterna som au pairen har, "innehavet" av en au pair tillåter också föräldrarna att ta mindre ansvar och den som i de klart flesta fall jag mött kliver ner från sin plats på föräldrarollsstegen är pappan. Au pairen tar över ansvaret och pappan lutar sig tillbaka i fåtöljen och ägnar sig åt mer "manliga" sysselsättningar som familjens bil(ar), el, gräsklippning och barnbestraffning. (Barnen har mer respekt för pappan än för mamman, för att det är han som är den strikta av de två).
   Även på barnen har dessa faktorer stor påverkan; de lär sig med andra ord att det är "så här det ska vara" och att denna vridna syn på genus är vad som kallas "normalt".
3. Arbetsvillkorsperspektivet:
   Större delen av alla au pairer bor i samma hus som sina arbetsgivare. I vissa fall har au pairen en fristående lägenhet/studio, men här, liksom i det första fallet, är det arbetsgivarna som står för kostnaderna. I majoriteten av fallen är det även arbetsgivarna som betalar för au pairens mat, elförbrukning, varmvattenförbrukning och kanske även mobiltelefon- och internetanvändning. Detta innebär att au pairen står i en slags tacksamhetsskuld till sina nya "föräldrar". Problemet är att dessa "föräldrar" också är au pairens arbetsgivare och alltså också "äger" au pairens möjlighet till ekonomisk inkomst.
   En tvist på arbetsplatsen är lika med en jobbig privat situation och au pairen måste vara mycket försiktig i hanterandet av relationen till sina arbetsgivare, för att inte riskera en kollaps av allt det praktiska i sitt liv.
   (Jag har hört många exempel på au pairer som blivit utslängda. Bland annat en om en tjej som tvingades spendera natten på toaletten på Genèves flygplats och en annan som i spöregn febrilt ringde runt i flera timmar innan hon hittade någon som kunde ta emot henne och hennes panikpackade resväska för natten.)
   Au pairen sätts därmed i en situation där maktbalansen är så vriden att rätten att stå upp för sig själv och för schyssta villkor trycks ner av rädslan att förlora sitt jobb, och därmed, som direkt konsekvens, sin sängplats.
   Ytterligare ett problem med att leva och jobba på samma ställe är att kunna skilja på vilken tid som är arbetstis och vilken tid au pairen är ledig. Arbetsgivarna tycker ofta att "om au pairen ändå bara sitter och slappar i soffan kan hen väl lika gärna hjälpa till att laga mat" och denna typ av mentalitet återkommer även hos au pairen, som känner sig skyldig att hjälpa till.
   Så dyker det upp ännu ett problem: vad är au pairen då skyldig att göra? och vad har hen för rättigheter egentligen? Arbetsgivarens och arbetstagarens rättigheter respektive skyldigheter ska finnas deklararade i ett gemensamt underskrivet kontrakt. Detta kontrakt finns dock väldigt sällan. Om det turligen finns måste man ställa sig frågan om det är ett officiellt kontrakt, registrerat på statlig nivå eller inte. "Pappersarbete är drygt och onödigt och skatt vill vi ju inte betala" tänker många, och således är stora delar av de au pairer jag känner illegala. De arbetar svart och har därmed väldigt begränsade möjligheter till juridisk back-up vid problem på arbetsplatsen.
4. Det samhällsmässiga perspektivet:
   I Frankrike går barnen i skolan från 3-års ålder. När de är 6 år börjar de med läxor och året efteråt har de läxor flera gånger i veckan. De går i skolan från ca. 8:30 till 16.30 mån-tis och tors-fre, för ja - på onsdagar är de helt lediga (de äldre barnen går halvdagar) - och - mellan 11:30 och 13:30 har de lunch, som majoriteten av barnen äter hemma. Behöver barnet mot förmodan äta på skolan finns matbiljetter att köpa för styckpris omkring 4-6 €. Systemet är alltså som gjort för att det ska finnas någon hemma som hämtar och lämnar barnen, lagar mat åt dem och diskar bort, gör läxor med dem och spenderar onsdagarna tillsammans med dem.

Slutsats (och svar på frågan): Jag skulle vilja påstå att hela au pair-systemet är en enkel väg ut; föräldrarna får billig hjälp i hushållet (för det händer sällan att au pairen har en lön som motsvarar mödan, när föräldrarna kan hävda att mat-, el- och vattenkostnader kompenserar för vad de inte betalar ut som faktisk lön); au pairen kommer smidigt iväg till ett nytt liv och trots att hen tvingas förneka många av sina personliga behov och åsikter till förmån för andras, så får hen en utlandsupplevelse som är väldigt stimulerande och hen slipper massor av pappersarbete; för (franska) staten är det smidigt för de kan behålla ett gammaldags skolsystem och slipper förändra sina gamla vanor och - samhället kan behålla sin traditionella syn på kvinnor och män.
Jag ser stora tecken och bevis på att de långsikta konsekvenserna av att inte förändra detta system blir stora och mer fatala än vad den positiva effekten från "smidigheten" i systemet någonsin skulle kunna balansera upp och att leva mitt i detta system och därmed, aktivt, stödja det rör till det i min åsiktsmaskin och när det ångar på rejält, som det ju gör ibland, är det ett måste att ventilera för att orka kämpa vidare.

Detta är en övergripande beskrivning av au pair-systemet, men i varje familj ser situationen annorlunda ut. Jag och min vän Andréa har exempelvis totalt olika jobb, trots att vi båda kallar oss au pairer. I varje familj finns styrkor och svagheter och ytterligare en anledning till varför mitt au pair-år varit svårt är att mina chefer är så fantastiskt duktiga på att välkomna folk till deras hem och deras hjälpande hand. Lemme tell ya all about it...

---

KOMMER SNART:

Romanen, del 2: Varför är au pair-livet pest och pina för mig?

Romanen, del 3: Varför är au pair-livet SÅ MYCKET MER än pest och pina?

Romanen, del 4: Summan av kardemumman - Vad är ett au pair-liv värt?


(Allt jag skriver här baseras på mina upplevelser av ämnena jag skriver om. Jag hävdar ingen vetenskaplig grund till mina resonemang (om än jag troligvis skulle hitta vetenskapligt stöd till mina argument om jag tog för mig att leta detta)).

Som jag tidigare nämnde fick jag frågan om ifall au pair-livet bara är pest och pina och jag lovade att svara på detta. Därav kommer jag posta en miniserie av inlägg i fyra delar, som ger dig en större inblick i au pair-systemet och min personliga upplevelse av det, samt ger mig en möjlighet att bearbeta vad jag upplevt under mina 10 månader som au pair till tre franska pojkar.
Första inlägget kommer i de närmsta dagarna, så stay tuned, det kommer bli EPIC! (Kunde inte komma på ett mer "moget" ord. Troligtvis för att klockan är jag-är-femton-och-det-fetaste-jag-vet-är-JOLTCOLA-och-WoW-LAN-tid och inte jag-är-faktiskt-tjugo-två-år-gammal-och-ska-upp-och-jobba-klockan-07:00-imorgon-tid.)

utdrag från min dagbok, 11/5 2012, 22:44:

"jag brukar tänka att det är så skönt att kunna skriva på ett språk som ingen runt om mig förstår, men ikväll barnvaktar jag hos jenny, så boken måste stoppas undan i tid.

jenny och alex har ingen tv, de kör sällan bil och allt (-ish) de äger är bio. detta trots att deras ekonomi är snäv. de lever, precis som jag strävar efter, efter mottot "finns det ett ekologiskt alternativ så är det det enda alternativet."
deras barn går och lägger sig i tid, spelar spel eller gör pyssel och prick-till-prick innan de går och lägger sig. de får smutsa ner sig på vägen hem från skolan. de sätter inte händerna på brösten på halvnakna tjejer på affischer och de har en pappa som spenderar tid, aktiv tid, med dem. en pappa som flyger drake.
jag vill uppfostra mina framtida barn i ett hem som liknar deras; ett hem med schyssta värderingar, jämställdhet och lokalproducerade (well, åtminstone ekologiskt odlade) apelsiner och kravbananer.
jag vill visa dem glädjen i att lära sig saker och lära dem att kultur är något fantastiskt, som tål att utforskas.
jag vill bjuda in dem till bokcaféet och jag vill driva tillsammans med en kär vän och låta dem rota i böcker, pyssel, teer och karameller och riva av luftgitarrssolon i takt till de lokala förmågor som spelar livemusik i ett hörn av caféet, på samma anspråkslösa scen som det kvällen innan varit story telling på och kommer vara poetry slam på kvällen efter, fredagsandakter, lördagskonserter och måndagsföreläsningar, dokumentärfilmsvisningar.
jag vill att barnen ska känna sig som hemma där, när de på olikformade secondhandstolar och soffkuddar sitter tillsammans med klassen och lyssnar på en sagoberättare med lockigt hår och glasögon.
lokalproducerad äppeljuice till alla och ett par barnögon som tittar fram bakom en rufsig lugg och som för en millisekund övertygar mig om att livet är lätt att leva när blicken delar med sig av den känsla av total frihet och problemlöshet som bara ett barn kan känna.

jag vet att jag inte är där än.
och om ett par år kanske jag inte ens vill komma dit,
men just nu, just här, i en annan del av farges känns det helt rätt.

och nu kommer j & a hem."


-----
i framtiden spelas denna låt, i två versioner, av två favoriter, i bakgrunden:

en eftermiddag i augusti viskade en man till mig: är det inte dags att det händer någonting större här i vännäs snart?
ett och ett halv år senare, i april 2011, med metervis av projektplanstext skriven, ett stipendie på STORA pengar tilldelat samt mändger av tro och tvivel (men mest tro) arrangerades någonting större. en kristen festival för alla sveriges ungdomar.

festivalen var en succé 2011 och - om en månad arrangeras den igen. denna gång i samband med equmenias riksstämma. denna gång arrangeras equmenias riksstämma i samband med festivalen.

någonting större är min, och mina fantastiska vännäs-vänners, lilla bäbis.
trots att ledigheten från au pairandet inte var den smidigaste att få och att det nu svider i plånboken så tackar jag gud SÅ OFANTLIGT MYCKET för att jag faktiskt kommer få delta på någonting större vol.2.

ännu en gång är mitt lilla liv ihoppackat och i sms-inboxen säger det ena smset "trevlig resa. vi ses snart igen." och det andra "trevlig resa! vi ses imorgon!".
ted gärdestad är kvällens soundtrack och jag vet inte hur jag ska känna. precis som varje gång. när jag satt på flygplatsen i genève för en vecka sedan var jag entusiastisk...

...nu, inte lika mycket. solen och värmen väntar på mig. jag har en ny frisyr och en ny kärlek. tre nya sommarklänningar ligger i min ännu ostängda resväska. sommaren välkomnar mig.

jag å andra sidan välkomnar en större dos effektivitet, tillit och framtidstro. med detta i bagaget skulle mungiporna pekat uppåt snarare än i motsatt riktning när jag tänker på att jag, ännu en gång, vänder ryggen till isbanegatan 9 klockan 05.30 imorgon bitti.

okej då. jag ser framemot att åka tillbaka till frankrike, det är mycket bättre än pest och pina, men det är lättare att leva semesterliv hemma hos mamma och pappa än att möta verkligheten och de måsten som väntar mig i vårfrankrikes 20-gradiga värme. 

det är fest i rummet intill.
det är fest i huset runt om. pappan firar födelsedag med en "liten" get-together (50 gäster).

jag skrev en gång att: "tamme tusan - snart sitter jag också där och skrattar och sällskapar, på franska"
nu skriver jag som i titeln på detta inlägg. det där snart:et är här.

det är fest i huset och jag har varit en del av den. nu stänger jag dörren om mig, intar sängen, laddar inför en dag i mataffärskassan, och låter festen fortsätta runt om mig.

 

det blåser storm ute och helst av allt vill jag stå där mitt i allt; mitt i regnet och känna dropparna piska mot kinderna för att sedan stilla följa konturen av mitt ansikte över kindbenen, kinden, käken och droppa ner från hakspetsen; mitt i vinden och dras med av kraften från en stadig hand som pressar mig framåt, känna benen jobba för att stå stilla och vrida ryggen mot vindens jämna tryck för att sedan ta emot oberäkneliga knuffar i sidan. jag vill sträcka upp mitt paraply och höra hur metallen tvärt böjs i fel riktning, låta vinden snärta tyget och sedan släppa; se hur paraplyet tumlar iväg genom luften, över gatan, in i gränden.
jag vill att håret ska bli genomblött och tungt; att slingor av hår ska lägga sig över mitt ansikte, över läpparna, över näsan; att blonda, genomborstade hårstrån ska dra ihop sig av vätan, locka sig, tjorva sig, byta färg och bli mörka. jag vill känna kläderna bli tyngre och jag vill skrika; jag vill försöka överrösta stormen, men inte lyckas. jag vill känna mig liten, men jag vill stå där mitt i allt och känna mig trygg; känna mig fri; känna att jag inte måste vara starkare än stormen som omger mig. jag vill uppleva de krafter mig som är så mycket starkare än mig.

och jag vill inte att farmorn ska vara i rummet brevid och tänka "vad gör hon där inne på rummet? hon har ju tvätt att ta hand om."

jag vill stå där med vetskapen om att jag har en kopp varm choklad att vänta, när helst jag vill.

har gått och lagt mig med örhängen på, o-avsminkat ansikte och alldeles för mycket cheesecake i magen.
jag saknar att skriva, men när jag inte skrivit på länge vet jag liksom inte var jag ska börja. om jag ska ta igen det som jag missat eller om jag bara ska kliva rakt in i vardagsrummet, utan att ens sparka av mig skorna lite snabbt i farstun.

jag skriver helst för hand, med papper och penna, gärna bläck, utan sudd. och helst skriver jag i ensamhet. eller i alla fall för mig själv, utan någon som tittar på och utan att försöka nå någon specifik läsare. av denna anledning är det här bloggandet lite svårt för mig. här är det lätt att delete:a, omformulera, delete:a och lägga ner att försöka för att det aldrig blir perfekt. utan backstegstangent och utan sudd flyter allt smidigare och att tvingas utöva konsten att direkt formulera mig utan att låta min perfektionistiska sida ta över blir befriande.

just nu är jag i en härligt jobbig soppa och för att inte tappa bort mig själv där ibland bubblorna av den kokande röran så kommer jag fatta pennan oftare. förhoppningsvid får ni en glimt av mina tankar även här på bloggen, men jag lovar ingenting. om du inte får en update från mig, så passa på att ta den tiden till att uppdatera dig själv på dina egna känslor - plocka fram ett papper och en bläckpenna (utan suddfunktion) och kladda fram en tanke eller två. för din egen skull.

18:19
har varit på en sjukt fin picknick i skogen utanför challex idag.
och nu nu slår jag igång datorn för att söka en ny familj.

---

19:16
nygråten.
men med mer hopp är för 57 minuter sedan.
jag började gråta inför yngsta pojken och en av tvillingarna. orkade inte vara sträng. försökte förklara att jag inte tycker om att skrika, att jag inte vill vara hårthänt för att få dem att lyssna, att jag vill vara snäll. att jag vill förbättra min franska så att jag tydligare kan förklara varför jag gör som jag gör.
jag var ju så nöjd efter picknicken men ännu en gång brakade helvetet lös när yngsta plötsligt slutade lyssna på mig när vi kom till huset. de två äldre brukar vara så där lagomt olydiga, men yngsta kan vara helt fruktansvärd.
satt i alla fall där med tårar i ögonen och försökte få dem att förstå mig.
hörde ytterdörren, mamman som kom hem, och tänkte "nej! jag vill inte att hon ska se mig grina". snöt mig och gick in och plockade kläder i pojkarnas rum.
tvillingen joggade ner för trappen till hallen och det första han så var: "t'as vu? maja, elle pleurs" ("har du sett? maja grinar.)
ingen återvändo för mig. mamman kom upp, frågade var som hänt och jag grät förstås vidare. visade mig svag. visade att jag inte är den perfekta au pairen. failade
hon tittade på mig med trötta ögon och visade mig till dörren.

dörren till sitt och pappans rum.
här började ett samtal. en förklaring till varför yngsta är som han är. medkännande ögon visade mig en person med samma känsla av uppgivenhet, samma känsla av att inte veta vad man i hela friden ska ta sig till. samma ledsamhet över barnets brist på respekt inför sina medmänniskor.
känslan förändrades under samtalets gång till en känsla avbeslutsamhet. ett driv att finna en lösning på problemet. det går inte att blunda och hoppas att det går över. inte att springa ifrån det.
nu ska det bli ändring på det hela och jag kan vill inte hoppa av tåget nu,
så jag joggade ner för trappen och stängde datorn.

har haft ont i magen idag. inte för att jag inte vill vara här utan troligtvis för att jag vill vara här och jag vill vara där och jag vill vara överallt och har med andra ord inte tagit det särskilt lugnt senaste veckorna för att hinna vara överallt. jag missade m.a.o. festen som famlijen var på från 12-19, jag och mami (mormor) hängde i huset istället. hon siestad e framför tv:n och jag siestade i sängen. sedan åt vi en av de tystaste middagar (den tystaste?) jag varit med om.
obekvämt?
nej, faktiskt inte.
avslappnat.
helt utan språkliga förväntningar från ena sidan och helt utan prestationsångest från den andra. mot slutet kom "samtalet" igång mer och hon sa: