éternel, instant, présent

utdrag från min dagbok, 11/5 2012, 22:44:

"jag brukar tänka att det är så skönt att kunna skriva på ett språk som ingen runt om mig förstår, men ikväll barnvaktar jag hos jenny, så boken måste stoppas undan i tid.

jenny och alex har ingen tv, de kör sällan bil och allt (-ish) de äger är bio. detta trots att deras ekonomi är snäv. de lever, precis som jag strävar efter, efter mottot "finns det ett ekologiskt alternativ så är det det enda alternativet."
deras barn går och lägger sig i tid, spelar spel eller gör pyssel och prick-till-prick innan de går och lägger sig. de får smutsa ner sig på vägen hem från skolan. de sätter inte händerna på brösten på halvnakna tjejer på affischer och de har en pappa som spenderar tid, aktiv tid, med dem. en pappa som flyger drake.
jag vill uppfostra mina framtida barn i ett hem som liknar deras; ett hem med schyssta värderingar, jämställdhet och lokalproducerade (well, åtminstone ekologiskt odlade) apelsiner och kravbananer.
jag vill visa dem glädjen i att lära sig saker och lära dem att kultur är något fantastiskt, som tål att utforskas.
jag vill bjuda in dem till bokcaféet och jag vill driva tillsammans med en kär vän och låta dem rota i böcker, pyssel, teer och karameller och riva av luftgitarrssolon i takt till de lokala förmågor som spelar livemusik i ett hörn av caféet, på samma anspråkslösa scen som det kvällen innan varit story telling på och kommer vara poetry slam på kvällen efter, fredagsandakter, lördagskonserter och måndagsföreläsningar, dokumentärfilmsvisningar.
jag vill att barnen ska känna sig som hemma där, när de på olikformade secondhandstolar och soffkuddar sitter tillsammans med klassen och lyssnar på en sagoberättare med lockigt hår och glasögon.
lokalproducerad äppeljuice till alla och ett par barnögon som tittar fram bakom en rufsig lugg och som för en millisekund övertygar mig om att livet är lätt att leva när blicken delar med sig av den känsla av total frihet och problemlöshet som bara ett barn kan känna.

jag vet att jag inte är där än.
och om ett par år kanske jag inte ens vill komma dit,
men just nu, just här, i en annan del av farges känns det helt rätt.

och nu kommer j & a hem."


-----
i framtiden spelas denna låt, i två versioner, av två favoriter, i bakgrunden:

en eftermiddag i augusti viskade en man till mig: är det inte dags att det händer någonting större här i vännäs snart?
ett och ett halv år senare, i april 2011, med metervis av projektplanstext skriven, ett stipendie på STORA pengar tilldelat samt mändger av tro och tvivel (men mest tro) arrangerades någonting större. en kristen festival för alla sveriges ungdomar.

festivalen var en succé 2011 och - om en månad arrangeras den igen. denna gång i samband med equmenias riksstämma. denna gång arrangeras equmenias riksstämma i samband med festivalen.

någonting större är min, och mina fantastiska vännäs-vänners, lilla bäbis.
trots att ledigheten från au pairandet inte var den smidigaste att få och att det nu svider i plånboken så tackar jag gud SÅ OFANTLIGT MYCKET för att jag faktiskt kommer få delta på någonting större vol.2.

ännu en gång är mitt lilla liv ihoppackat och i sms-inboxen säger det ena smset "trevlig resa. vi ses snart igen." och det andra "trevlig resa! vi ses imorgon!".
ted gärdestad är kvällens soundtrack och jag vet inte hur jag ska känna. precis som varje gång. när jag satt på flygplatsen i genève för en vecka sedan var jag entusiastisk...

...nu, inte lika mycket. solen och värmen väntar på mig. jag har en ny frisyr och en ny kärlek. tre nya sommarklänningar ligger i min ännu ostängda resväska. sommaren välkomnar mig.

jag å andra sidan välkomnar en större dos effektivitet, tillit och framtidstro. med detta i bagaget skulle mungiporna pekat uppåt snarare än i motsatt riktning när jag tänker på att jag, ännu en gång, vänder ryggen till isbanegatan 9 klockan 05.30 imorgon bitti.

okej då. jag ser framemot att åka tillbaka till frankrike, det är mycket bättre än pest och pina, men det är lättare att leva semesterliv hemma hos mamma och pappa än att möta verkligheten och de måsten som väntar mig i vårfrankrikes 20-gradiga värme. 

det är fest i rummet intill.
det är fest i huset runt om. pappan firar födelsedag med en "liten" get-together (50 gäster).

jag skrev en gång att: "tamme tusan - snart sitter jag också där och skrattar och sällskapar, på franska"
nu skriver jag som i titeln på detta inlägg. det där snart:et är här.

det är fest i huset och jag har varit en del av den. nu stänger jag dörren om mig, intar sängen, laddar inför en dag i mataffärskassan, och låter festen fortsätta runt om mig.

 

det blåser storm ute och helst av allt vill jag stå där mitt i allt; mitt i regnet och känna dropparna piska mot kinderna för att sedan stilla följa konturen av mitt ansikte över kindbenen, kinden, käken och droppa ner från hakspetsen; mitt i vinden och dras med av kraften från en stadig hand som pressar mig framåt, känna benen jobba för att stå stilla och vrida ryggen mot vindens jämna tryck för att sedan ta emot oberäkneliga knuffar i sidan. jag vill sträcka upp mitt paraply och höra hur metallen tvärt böjs i fel riktning, låta vinden snärta tyget och sedan släppa; se hur paraplyet tumlar iväg genom luften, över gatan, in i gränden.
jag vill att håret ska bli genomblött och tungt; att slingor av hår ska lägga sig över mitt ansikte, över läpparna, över näsan; att blonda, genomborstade hårstrån ska dra ihop sig av vätan, locka sig, tjorva sig, byta färg och bli mörka. jag vill känna kläderna bli tyngre och jag vill skrika; jag vill försöka överrösta stormen, men inte lyckas. jag vill känna mig liten, men jag vill stå där mitt i allt och känna mig trygg; känna mig fri; känna att jag inte måste vara starkare än stormen som omger mig. jag vill uppleva de krafter mig som är så mycket starkare än mig.

och jag vill inte att farmorn ska vara i rummet brevid och tänka "vad gör hon där inne på rummet? hon har ju tvätt att ta hand om."

jag vill stå där med vetskapen om att jag har en kopp varm choklad att vänta, när helst jag vill.

har gått och lagt mig med örhängen på, o-avsminkat ansikte och alldeles för mycket cheesecake i magen.
jag saknar att skriva, men när jag inte skrivit på länge vet jag liksom inte var jag ska börja. om jag ska ta igen det som jag missat eller om jag bara ska kliva rakt in i vardagsrummet, utan att ens sparka av mig skorna lite snabbt i farstun.

jag skriver helst för hand, med papper och penna, gärna bläck, utan sudd. och helst skriver jag i ensamhet. eller i alla fall för mig själv, utan någon som tittar på och utan att försöka nå någon specifik läsare. av denna anledning är det här bloggandet lite svårt för mig. här är det lätt att delete:a, omformulera, delete:a och lägga ner att försöka för att det aldrig blir perfekt. utan backstegstangent och utan sudd flyter allt smidigare och att tvingas utöva konsten att direkt formulera mig utan att låta min perfektionistiska sida ta över blir befriande.

just nu är jag i en härligt jobbig soppa och för att inte tappa bort mig själv där ibland bubblorna av den kokande röran så kommer jag fatta pennan oftare. förhoppningsvid får ni en glimt av mina tankar även här på bloggen, men jag lovar ingenting. om du inte får en update från mig, så passa på att ta den tiden till att uppdatera dig själv på dina egna känslor - plocka fram ett papper och en bläckpenna (utan suddfunktion) och kladda fram en tanke eller två. för din egen skull.

18:19
har varit på en sjukt fin picknick i skogen utanför challex idag.
och nu nu slår jag igång datorn för att söka en ny familj.

---

19:16
nygråten.
men med mer hopp är för 57 minuter sedan.
jag började gråta inför yngsta pojken och en av tvillingarna. orkade inte vara sträng. försökte förklara att jag inte tycker om att skrika, att jag inte vill vara hårthänt för att få dem att lyssna, att jag vill vara snäll. att jag vill förbättra min franska så att jag tydligare kan förklara varför jag gör som jag gör.
jag var ju så nöjd efter picknicken men ännu en gång brakade helvetet lös när yngsta plötsligt slutade lyssna på mig när vi kom till huset. de två äldre brukar vara så där lagomt olydiga, men yngsta kan vara helt fruktansvärd.
satt i alla fall där med tårar i ögonen och försökte få dem att förstå mig.
hörde ytterdörren, mamman som kom hem, och tänkte "nej! jag vill inte att hon ska se mig grina". snöt mig och gick in och plockade kläder i pojkarnas rum.
tvillingen joggade ner för trappen till hallen och det första han så var: "t'as vu? maja, elle pleurs" ("har du sett? maja grinar.)
ingen återvändo för mig. mamman kom upp, frågade var som hänt och jag grät förstås vidare. visade mig svag. visade att jag inte är den perfekta au pairen. failade
hon tittade på mig med trötta ögon och visade mig till dörren.

dörren till sitt och pappans rum.
här började ett samtal. en förklaring till varför yngsta är som han är. medkännande ögon visade mig en person med samma känsla av uppgivenhet, samma känsla av att inte veta vad man i hela friden ska ta sig till. samma ledsamhet över barnets brist på respekt inför sina medmänniskor.
känslan förändrades under samtalets gång till en känsla avbeslutsamhet. ett driv att finna en lösning på problemet. det går inte att blunda och hoppas att det går över. inte att springa ifrån det.
nu ska det bli ändring på det hela och jag kan vill inte hoppa av tåget nu,
så jag joggade ner för trappen och stängde datorn.

har haft ont i magen idag. inte för att jag inte vill vara här utan troligtvis för att jag vill vara här och jag vill vara där och jag vill vara överallt och har med andra ord inte tagit det särskilt lugnt senaste veckorna för att hinna vara överallt. jag missade m.a.o. festen som famlijen var på från 12-19, jag och mami (mormor) hängde i huset istället. hon siestad e framför tv:n och jag siestade i sängen. sedan åt vi en av de tystaste middagar (den tystaste?) jag varit med om.
obekvämt?
nej, faktiskt inte.
avslappnat.
helt utan språkliga förväntningar från ena sidan och helt utan prestationsångest från den andra. mot slutet kom "samtalet" igång mer och hon sa: