éternel, instant, présent

... kan ibland belönas med vassa kommentarer om att man inte borde gjort så, inte sagt det, inte provocerat; andra meningar som menar att man borde hållit meningen inom sig; man borde ha svalt den istället för att släppa fram den och göra tillvaron obekväm för omgivningen.


jag släppte fram min åsikt idag och det blev en hejdunrandes diskussion där den äldsta (och därmed den antaget mest mogna) personen betedde sig betydligt mer barnsligt än den andra parten, och åååh, det är alltid lika kul att diskutera saker och företeelser med folk som tar allt personligt.

okej. i take it back. det är aldrig kul. otroligt enerverande och frustrerande.
det ännu mer frustrerande vid det här tillfället var dessutom att diskussionen handlade om ett enkelt telefonsamtal - göra det eller inte göra det; ringa ett snabbt samtal och få svar på en fråga (och riskera att störa någon) eller inte ringa ett snabbt samtal och inte få svar på en fråga (och eliminera risken att störa någon); kunna planera sin vardag eller inte kunna planera sin vardag.

allt utspelades mellan vardagsrummet och köket efter lunch. pojkarna var fortfarande hemma, yngsta skulle tilbaka till skolan, men eftersom tvillingarnas lärare strejkade skulle de spendera eftermiddagen med mig. jag hade planerat tillsammans med emilie att tvillingarna skulle leka med hennes pojke utanför skolan och det kändes kung att göra något utanför huset med dem.

"jag och pojkarna går klockan ett." (femton minuter tidigare än vanligt) sa jag till farmorn efter käket.
"varför så tidigt?"
"för att vi ska hinna i tid eftersom vi inte tar bile..."
"NEJ."
"ursäkta, va?"
"nej. det går inte. ni måste ta bilen."
"men det är ju så fint väde..."
"nej."
"?"
"så ni kommer tillbaka snabbt."
"ja... fast vi ska ju träffa emilie och antoine sedan."
"nej."
"?"
"det går inte. städhjälpen och rörmockaren är ju här nu."
"ja... men ni (du) är ju också här."
"ja, men min son ska komma och hämta mig idag."
"justja... men när?"
"jag vet inte."
"men kommer han nu, under dagen, eller under kvällen? för om han kommer under kvällen hinner vi ju tillbaka innan du måste åka."
"jag vet inte sa jag ju."
"han har inte sagt något ungefärligt?"
"nej."
"men ring och hör är du snäll så jag vet om vi kan möta upp emilie och antoine eller inte."
"nej, jag vill inte."
"vill inte vad då?"
"ringa honom. jag vill inte störa."
"men att bara fråga och få svar om ungefär när går ju fort. är han på jobbet?"
"nej, han har semester, men jag vill inte störa."
här var jag tvungen att förklara att om jag inte får veta när han kommer så kommer ju det störa min och pojkarnas dag mer än ett kort telefonsamtal borde kunna störa honom, men nej.
och jag vill inte insult:a henne (för jag förstår att vi har olika sätt att se på telefonsamtal och på vikten eller icke-vikten av snabb, lättillgänglig information för att underlätta vardagen) men OJ OJ OJ OJ OJ vad less jag var på henne och hennes dåliga självförtroende (som tar sig uttryck i en irriterande gäll snäsighet) precis då.

hursom. vi diskuterade. klockan blev för mycket så jag tog bilen. väl nere hittade jag emilie och hennes pojke. förklarade situationen. mamman ringde. hade visst ringt hem lyckligt ovetandes, men fått tala med en uppriven farmor. förklarade situationen.
flydde med tvillingarna till ett sällskap med emilie och pojken och det var kung.
efter att jag tappat min mobil i deras toalettstol och inte så mycket mer kunde gå snett så tog jag tillslut tjuren vid hornen och åkte tillbaka till huset.

"förlåt. jag är ledsen för vad som blev." sa jag och var rädd att det skulle bli svårt för henne att svälja sin stolthet och svara mig.
"jag har redan förlåtit dig för längesedan."
"tack.?" inget förlåt från hennes sida, men det är ju fint att hon inte är arg på mig längre.

hon åkte vid sex och jag rockade köket och huset själv. gjorde fett god omelett och trivdes med barnen.