éternel, instant, présent

det är så många ord som kanske borde få hamna här, men än så länge ligger dem och gör ytor på vita ark till en mörkare nyans av blå.
kanske kommer de hit snart. den som lever får se.

tills dess kan jag släppa en nyhet i alla fall: mannen i källaren har lämnat källaren bakom sig och flyttat till ett annat berg på en annan sida av genèvesjön.

god natt min skatt

jag är så trött att jag tror att jag svimmar. klockan är 21:59 och jag vette katten vad jag ska ta mig till.
om två veckor har jag franskatest som antingen kan innebära att jag har möjlighet till en framtid (och sysselsättning som är mer än ett au pair-jobb) i fransktalande länder och här i genève, som jag gärna skulle tacka ja till, eller så kanske det innebära det motsatta.

jag har inte tagit franskalektioner sedan mitten av november (7 månader sedan) och fick i måndags de böcker jag behöver för att förbereda mig inför provet.

sista minuten? ja. därmed planerar jag plugg i mängder. var? in the sun. med? joseph arthur.

när en man bestämt säger nej till att köpa trädgårdstjänster, som hans fru precis beställt, för att det är en kvinna som ska utföra dem (och trädgårdsarbete är ju inte kvinnogöra) börjar min stubin brinna.
när så en annan man först uttalar sig om att den andre mannens handlig var sexistig och sedan fortsätter "men jag tycker ändå att det är modigt av henne att ta sig för att jobba som trädgårdsmästare när hon säkerligen har både hushåll och barn att ta hand om" då ökar smattrandet från stubinen och det går så snabbt att jag inte vet var jag ska hinna placera bomben innan den smäller.

jag lever i ett samhälle med förlegad syn på könen, där pojkarna vägrar dricka ur rosa ikeamuggar och flickorna inte spelar rubgy.
det är smärtsamt att se på när en sjuårig pojke så gärna vill hoppa hopprep, men han inser att det inte är okej för hopprep är ju för tjejer. den blicken, fylld av förvirran och händerna som motvilligt håller hårt om den cykelhjälm som han vilken sekund som helst skulle kunna slänga i backen för att istället rusa över till klasskompisarna som hoppar dubbelhopprep, etsar sig fast på min hornhinna. pojken som testar örhängen i smyg framför spegeln, kanske mer för att det är förbjudet och spännande än för att han är verkligt intresserad, och gömmer sig i ett rum som inte är hans i rädsla för att hans pappa ska få reda på vad han gör.
frun som har upp över öronen för mycket att göra för att hon varit "modig" nog att ta sig för ett riktigt jobb vid sidan av att vara stålkvinna. hon som motvilligt tar sig i kragen för att hon ser att det inte är hållbart, ringer ett företag som erbjuder henne att slippa plocka ogräs mellan stenplattorna, tackar ja till hjälpen trots att det innebär ett nederlag. kvinnan vars man tittar bryskt upp från sin biltidning i fåtöljen vid köket där hon står och känner hur håret blir frissigt av ångan vid spisen och hör sin man säga "NEJ" till allt som skulle hjälpa henne att inte överkoka morötterna.

jag skulle vilja skaka om dem alla, skrika rakt ut och peka mot norr, mot ett samhälle som är långt ifrån helt jämställt, men som åtminstone verkar ha fattat att det är 2010-talet vi lever och inte 1950.
så hittar jag mig själv stående mitt i smeten. några upprörda ord till mannen som berättade för mig om den modiga kvinnan.
"vad då? tycker du inte att det är modigt..?" "nej, jag tycker att det är normalt."
"tror du inte att hon har barn och hushåll?" "jo, men pappor har också barn och hushåll."
och så fortsätter jag torka köksbordet samtidigt som jag planerar dagens matinköp, packar fikaryggsäckar till pojkarna och inser att jag måste tvätta deras idrottskläder innan de ska till skolan imorgon.

en nybliven ex-presidents fru sjunger att någon sagt henne något och när tonerna övergår till ett instrumentalt en-sofistikerat-avslappnad-och-poetisk-eftermiddag-i-paris-soundtrack i jazztappning inser jag att det numera är ett rött land jag bor i och att det kanske kommer göra skillnad för mitt morgonhumör när jag blir äldre.

merkurius lyser upp trädgården och det vita huset på 963 route du col du sac (http://bit.ly/HTD6CF)

jag dricker rött te och tror att jag har fått musarm.

jag skulle vilja vara poetisk och skriva och skriva och skriva, men sängen kallar och jag är less på att sitta framför datorn. sofi har varit i stan (genève) idag, men vi lyckades ju självklart inte ses - istället kallade badhuset och sällskap av fyra pojkar i speedos.

om någon är sugen på att bjuda mig på lite intellektuella tankar så tar jag gärna emot dem. lite samhällsinformation. bristen är stor (borde jag till exempel ha vetat om att rättegången för utöja-massmördaren redan börjat?).

ikväll bjuder jag på en bild istället för en särskilt intressant diskussion.

hemma. själv. for once. i en timme och de första minuterna börjar alldeles underbart!


kiwi och banan och smält marabou mjölkchoklad och te och min egen musik i högtalarna i salongen som jag aldrig annars är i. håret är nyduschat. den senaste veckans förkylning är besegrad. luften utanför huset är frisk och klar efter vårregnet som dragit förbi.

jag har peppat upp mitt självförtroende. bestämt mig för att jag banne mig ska tillbaka till genève till hösten om det är det jag vill.
jag är jag
och
jag kan komma dit jag vill. point final.

ikväll ska jag och ellen hålla en soirée suédoise hos våra CERN-vänner. västerbottensostpajen, lingonsylten, gräddsåsen och hjortroncheescaken står i köket och väntar på avfärd. resten tillagas på plats och det kommer bli underbart.

den här känslan vill jag stanna i.

42 minuter till. ensam. underbart.

jag lyssnar på arg-musik och kan inte få nog.

minns sommarens blindsidekonsert på frizon och längtar mig tillbaka till innersta mitten av moshpiten; att kunna vråla ut mina känslor, skrika utan att någon annan hör och att kasta kroppen utan bestämd riktning över ett golv som vibrerar av bastoner.

----

vi har en man i källaren här på 963 route du col du sac. mannen heter jaques och är en vän till pappan. "han har blivit av med sin lägenhet och behöver bo här i en månad ungefär, i väntan på annat" lät det från föräldrarna.
mannen i källaren är gammal business man som karriären plötsligt gått utför för, otroligt trevlig och otroligt hjälpsam. det faktum att han inte talar ett ord engelska är helt klart en bidragande orsak till att jag fått en push i språkutvecklingen i och med att jag tvingas kommunikera med en franskspråkig person (som inte är född på 2000-talet) under dagarna.
ja, du läste rätt.
"under dagarna."
dealen var att han skulle åka med föräldrarna till genève varje morgon och med andra ord bara vara här under kvällarna. "okej, klart jag är med på att hjälpa honom."
villkoren ändrades dock snabbt och antalet gånger han åkt med föräldrarna på morgonen och kommit tillbaka på kvällen kan jag räkna på en hand.
"well, all right, han lagar mat till barnen, han hjälper mig att städa köket och nu är vi två som kan hålla pli på barnen. rätt okej." tänkte jag.
för tre månader sedan.

nu har "rätt okej" övergått till "ASÖLGGGGGGGGGDKHHHHHHHHH". (jo, jag är tacksam över att han hjälper till, men) jag är SÅ LESS på att inte vara ensam i huset. ever. never ever. ever. (nästan)

mannen i källaren är sällskapssjuk.
mannen i källaren har "sitt" rum i källaren (no kidding!), men merparten av tiden spenderar han i samma rum som mig och jag har inte hjärta att be honom att dra. "is he chatting you up?" frågade en kompis till mig när jag berättade om situationen. nej, det gör han inte, men det är tydligt att han är mer intresserad av att prata med mig än vad jag är av att prata med honom.

"när går mannen i källaren tillbaka till att bara vara en man, utan källare?" frågade jag mamman,
och den kristna, vackra, rationella och kärleksfulla kärriärskvinnan utbrast i ett "i don't know, but i'm fed up, fed up, FED UP, FED UP, FED UP. i am pissed." och så var vi två.

argmusik var det jag nämnde ja.

och jag vet inte vad jag ska göra av det.
har bläddrat igenom (en bråkdel av) mina (tusentals) bilder från senaste året och det som då var så nytt och spännande har är numera vardag. det är svårt att inse att tiden går, månad, år (?) och jag känner mig väldigt hemma här vid foten av jurabergen.

jag är inte redo att flytta tillbaka till sverige.

------

sedan två veckor tillbaka jobbar jag, under helgerna, som kassörska på en mataffär i byn brevid. något som ännu inte hunnit bli vardag och slentrian, vilket är najs, men det innebär också att jag fortfarande inte vet om 2040 betyder sallad eller kaviar.
det innebär frenetiskt bläddrande i kodblocket för sedan att ropa vidare till nästa kassa och fråga om det verkligen finns beige butangas, när det enda som står skrivet är att den är blå. "jadå, flaskan är beige och etiketten är blå", men vad har den för kod?
det innebär ett boot camp i fransk mataffärskultur; bygga berg på rullbandet, total igorans gällande riktningen på streckkoden, femtio olika sätt att betala (av vilka checkar och restaurangkuponger är väldigt vanligt förekommande), rush till affären på söndagmorgon för att hinna storhandla inför nästa vecka innan klockan 12.30 när (alla) affäre(r)n stänger och icke-ihop knutna påsar fullpackade med äpplen som i en lite för snabb placering på vågen kan resultera i ett äppelregn bland fötterna på den enorma mängd kunder som står i 10 meters köer i alla fyra kassor. ett hojt från chefen om att kassörskan måste ta det försiktigt. ett djupt andetag och...
... någonstans i bakgrunden, på radion som spelat lana del rays "video games" på repeat två helger i sträck, tonerna av denna låt:

20.06:

jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
det här är vad jag känt under de senaste dagarna:


***     * *       *** *      *      *   **     * ** *
______________________________________


*   = vardagliga saker som jag gläds över och är tacksam för; blessings som inte når så djupt; allt som är bra och ser bra ut för stunden; det jag föredrar att tänka på.
__ = det där som ligger och pyr någonstans under alla dagliga toppar och trippar till stjärnorna; det jag helst inte vill bry mig om, men som jag mår dåligt av att inte bry mig om.

livet här är alltså på så många sätt väldigt bra, men det är också väligt unsatisfactional. lyckas inte reda ut vad jag känner och vad jag ska göra av vad jag tror att jaga kanske känner.

bland det första jag tänkte när jag klev in genom dörren på rte du col du sac var "åh, så HIMLA gott det skulle vara med kvällsfika nu!". hade nämligen inte ätit mer än frukost och en overprized mini-mini-mini sallad på 12 timmar. plockade fram en skål och en sked och öppnade lådan där flingorna förvaras, men insåg snabbt att det enda som fanns i flingväg var några chokladdrypande platta saker som kanske liknade flingor. "en macka och te får det bli!". ställde tillbaka skålen och bytte skeden mot en smörkniv. öppnade brödkorgen och rotade. och rotade. och rotade. liksom utan att tänka. tills jag frågade mig själv vad jag letade efter där ibland allt vitt bröd. "nej, just det..."

mamma kokar palt. pappa är och köper valla. filip jobbar i skiduthyrningen. max lagar renbog.
jag... jag
... funderar över livet.
... lyssnar på lars winnerbäck.
... känner ångest över att jag ska lämna sverige igen.
... har precis skypat med fina vänner på kontinenten och taggat igång återkomsten.
... försöker känna efter, men känner inte riktigt.
... är omringad av bilpåsar, svenska tuggummin, lösmustascher, julklappsdoftljus, euro, schweizer franc, svenska kronor och mängder av fantastiska minnen från en och en halv välsignad vecka i sverige.

[PALTPAUS]

efter att ha spenderat alldeles för mycket tid och energi till att försöka planera hur jag på bästa sätt ska hinna med mina två flygtransfers på 40 min respektive 1.20 timmar imorgon utan större succé, så jag har lagt hjärnan åt sidan och tittat på photobooth-bilder. så, här är jag och gullungarna:

 

 

this is about all jag orkar skriva nu. kanske hinner jag med ett ord eller två imorgon innan departure. jag lär ju inte hinna det under "väntan" på nästa flyg i alla fall. ber till gud att jag är i vännäs om 24 timmar och inte halvvägs hem.

with love,

m

 

och jag har packat och jag ska åka hem för jul- och nyårsfirande. det är alltid lika svårt att inse att dagen man länge väntat på plötsligt har kommit. ett dygn och ett halvt till i frankrike och sedan bär det av. jag ser framemot det, men jag är inte riktigt redo. är rädd att jag inte kommer lyckas uppskatta allt så mycket som jag vill. är rädd att tiden ska gå för fort och att jag plötsligt ska sitta här i sängen i farges igen. inte för att jag inte vill komma tillbaka, utan för att jag önskar att jag hade mer än 11 dagar på mig att njuta av la suède. jag minns när vi var utomlands med familjen när jag var yngre och vi var borta i 14 (!!!!!!) dagar och det var "så sjuuuuuuukt" länge. förstår inte riktigt varför det känns som att tiden går snabbare och snabbare hela tiden, som att någon i smyg snabbspolar när jag vänder ryggen till. jag måste lära mig att inte vända ryggen till. att vara närvarande så ofta som möjligt. att ta vara på tiden.

hursom. ikväll skulle erin ha kommit på vin och filmkväll, men she ended up sleeping för hon är förkyld och jag är rädd att bakterierna hittat till mig genom telefonen, för jag känner mig inte på topp jag heller. istället jag har packat i 100km/h för att nu tillslut lyckas lugna ner mig och närmaste framtiden fyller jag med svensk julkalender (undrar om det finns en fransk?) och tar vara på lugnet innan avresan.

tänkte skriva långt, men nu är ögonen för trötta.

det ended up being en sen tur till shoppingcentret på andra sidan gränsen till schweiz, 30 minuters bilkö i parkeringshuset, en timmes speed-julshopping och sedan två biofilmer (twilight 4 + mission impossible jag-har-igen-aning-om-vilken-i-ordningen) till priset av en som fyllde min dag. jag och erin har skrattat mycket och delat trötthet och snöfascination, för ja: vi har snö!

oh my lord.

går in på min egen blogg gång på gång, som att jag tror att den ska uppdateras av sig själv. det vore skönt om någon annan tog på sig att skriva om mitt liv. någon annan som styrde upp att välja ut, redigera och publicera.

well,

om femton minuter måste jag vara nere på skolan för att hämta upp pojkarna,
men innan dess tänker jag ta några minuter till att nämna, precis som om det vore thankgiving, saker jag är tacksam för just i detta nu:

• snön på bergstopparna runt om huset som bjuder på en skopa julstämning
• kommande veckans 7 luciaframträdanden med de svenska au pairerna
• att jag snart får se min familj IRL
• att jag snart får se fantastiska vänner IRL
• att de tre månaderna (snart fyra) jag varit här har bjudit på fantastiska upplevelser, människor och möten
• det faktum att jag även ser framemot att komma tillbaka hit efter jul
• jag är på bra humör och känner mig fräsch, trots att min stressmage är och hälsar på
• att jag tog med mig magmedecin från sverige
• mina underbara (mormors-? farmors-?)stickade tjocksockar
• längtan efter att strosa omkring på umeås gator och konsum i vännäs
• bra musik.

och jag vet att jag är bra på att post:a musik från hanson och du kanske är spyless, eller så kanske du gillar det, hur som helst, här är en del av dagens soundtrack (och en STOR källa till julstämning):

här har jag letat i flera timmar, nu är jag så trött så jag tror att jag svimmar

jag har en skön känsla i kroppen. mitt hår luktar nyduschat, rummet är fredagsstädat och en fantastiskt röst is telling me a story.

planen för kvällen var att åka till divonne och möta upp andréa och ett gäng andra svenska au pairer och brittiska CERN-employees. dock tyckte jag väl kanske att kroppen ropade efter något annat, något lugnare, framför allt eftersom jag ska upp imorgon bitti och barnvakta i en familj jag inte jobbat i förut. familjen är ashlins, en av mina finaste vänner här. hon är från canada och är så fantastisk på så många sätt. det trista är dock att hon precis idag lämnat europa bakom sig för att åka till andra sidan atlanten och fortsätta sina studier.

detta är absolut en svårighet i livet som au pair; alla är här temporärt. jag har träffat otroligt många fina människor, men jag har också på bara tre månader "tappat" tre väldigt bra kompisar, och inte nog med att folk flyttar bort, nya flyttar också in och nya första intryck måste göras; nya "jaha, vem är du då?"-snack måste fylla vardagen och avvägningen "hur bra vänner vågar vi bli utan att våra hjärtan ska krossas när vi skiljs åt?" tar upp en stor del av den undermedvetna tankeverksamheten. jag måste hela tiden anförtro mig till nya människor och det är slitsamt. speciellt när det känns som att de bara är de bästa som försvinner. (att sedan mängder av stackars små barn tvingas byta extra-mamma/extra-storasyster/au pair varje år, eller i värsta fall flera gånger per år, kan vi ju diskutera en annan gång. den gången vi tar upp allt man kan ifrågasätta kring hela au pair-businessen)


hur som helst hamnade jag aldrig i divonne. erin kom hit för en middag två au pairer emellan (min familj var ute och åt) och vi gjorde precis vad min kropp ropat efter - ingenting.

imorgon blir det alltså babysitting på förmiddagen och sedan ska jag passa på att njuta av sällskapet med tre av de underbara personer jag fortfarande har kvar i mitt liv här. jag, tiffany, mikaela och melissa ska på julmarknad på andra sidan genèvesjön.

här finns lite bilder från när jag och tiff och mikaela m.fl. var i lyon för dryga månaden sedan.
och här nedan bjuder jag på fin, fin, fin, fin, fin sångröst:

 

ben e. king – my foolish heart