éternel, instant, présent

18:19
har varit på en sjukt fin picknick i skogen utanför challex idag.
och nu nu slår jag igång datorn för att söka en ny familj.

---

19:16
nygråten.
men med mer hopp är för 57 minuter sedan.
jag började gråta inför yngsta pojken och en av tvillingarna. orkade inte vara sträng. försökte förklara att jag inte tycker om att skrika, att jag inte vill vara hårthänt för att få dem att lyssna, att jag vill vara snäll. att jag vill förbättra min franska så att jag tydligare kan förklara varför jag gör som jag gör.
jag var ju så nöjd efter picknicken men ännu en gång brakade helvetet lös när yngsta plötsligt slutade lyssna på mig när vi kom till huset. de två äldre brukar vara så där lagomt olydiga, men yngsta kan vara helt fruktansvärd.
satt i alla fall där med tårar i ögonen och försökte få dem att förstå mig.
hörde ytterdörren, mamman som kom hem, och tänkte "nej! jag vill inte att hon ska se mig grina". snöt mig och gick in och plockade kläder i pojkarnas rum.
tvillingen joggade ner för trappen till hallen och det första han så var: "t'as vu? maja, elle pleurs" ("har du sett? maja grinar.)
ingen återvändo för mig. mamman kom upp, frågade var som hänt och jag grät förstås vidare. visade mig svag. visade att jag inte är den perfekta au pairen. failade
hon tittade på mig med trötta ögon och visade mig till dörren.

dörren till sitt och pappans rum.
här började ett samtal. en förklaring till varför yngsta är som han är. medkännande ögon visade mig en person med samma känsla av uppgivenhet, samma känsla av att inte veta vad man i hela friden ska ta sig till. samma ledsamhet över barnets brist på respekt inför sina medmänniskor.
känslan förändrades under samtalets gång till en känsla avbeslutsamhet. ett driv att finna en lösning på problemet. det går inte att blunda och hoppas att det går över. inte att springa ifrån det.
nu ska det bli ändring på det hela och jag kan vill inte hoppa av tåget nu,
så jag joggade ner för trappen och stängde datorn.