éternel, instant, présent

Jag vet inte hur du som läser den här bloggen uppfattar den, men jag har inte tänkt tanken att den skulle ge ett intryck av att mitt liv här i frankrike bara är pest och pina. Jag vet inte heller hur mycket du vet om mig, så här kommer en liten presentation:

Jag heter Maja och är 22 år. Jag bor sedan 24:e augusti 2011 i en tre barnsfamilj (åldrar: 5, 7 och 7) i Frankrike och jobbar hos dem som au pair. Jag fixar frukost, skjutsar barnen till och från skolan (morgon, lunch, eftermiddag), lagar lunch, städar kök, ansvarar för barnens kläder (tvätt, strykning, garderober) och skolmaterial, hjälper de två äldsta med läxor (tre kvällar i veckan), skjutsar barnen till aktiviteter, städar golv och har hand om barnen när föräldrarna inte är hemma (båda är borta mellan ungefär 7:00 och 19:00 varje dag).
Jag är med andra ord en betald "extramamma" som jobbar drygt 40-timmar i veckan och bor på jobbet.

När jag åkte till denna fantastiskt vackra bergsby (nära schweiziska gränsen) i slutet av augusti började jag skriva på min privata blogg, men jag startade snabbt en ny sida, enkom för mitt år som au pair. Syftet med bloggen var då, och är fortfarande, att hålla mina vänner och min familj uppdaterad(e) på vad som händer i mitt liv, oberoende av det geografiska avståndet och svårigheten att tajma in skypesamtal eller facebookchatter.
Kanske har den här bloggen fått vara ett ställe där jag ventilerat mina åsikter om saker som stört mig mer än den gett en balanserad bild av positiva och negativa upplevelser och vardagsliv. Tack vare de vänner jag har här i Frankrike/Schweiz, samt de svenska vänner jag lyckas tala med direkt över internet, har jag kunnat dela med mig av glädjeämnen direkt till dem och därmed kanske inte känt behovet av att lägga upp specifika saker här, men - jag kan ärligt talat inte komma med en bra förklaring till obalansen eftersom det inte är något jag gjort medvetet och inte heller något jag har analyserat.

Varför ett sådant behov av att ventilera?
Det första du måste veta för att förstå svaret är att det är väldigt svårt att vara au pair, därför går jag igenom min syn på den saken som del 1 i denna "roman". Det kan nämligen tyckas simpelt att jobba som barnvakt, få allt betalt och kunna festa lös på helgerna, men au pair-jobbet innebär så mycket mer än det och kanske har det varit svårare för mig än för många andra, i och med att jag är så emot stora delar av au pair-systemet.

Varför är jag emot au pair-systemet?
Det finns ett antal faktorer som negativt påverkar min inställning till au pair-systemet, de stora av dem är:

1. Barnperspektivet:
   För det första är det alltid svårt att ta hand om andras barn; du ska uppfostra dem som deras föräldrar skulle gjort, men du kan inte helt gå ifrån dina egna principer (utan att totalt förneka dig själv) och varför skulle barnen välja att lyssna på dig när de hellre lyssnar på mamma?
   Barn behöver kontinuitet i uppfostran och när barnen måste byta "extramamma" upprepade gånger under uppväxten ger det konsekvenser så väl på deras praktiska vanor (hur noga ska rummet städas? måste man äta upp all mat? är det okej att titta på tv innan maten? vem har ansvar för skolryggsäcken?), som på deras sätt att hantera relationer. För det handlar inte om att byta lärare eller barnvakt - en au pair är så mycket mer än så. En au pair blir "en del av familjen" i och med den intensiva kontakten och ständiga närvaron i familjens vardagsliv och när denna del av familjen byts ut kontinuerligt (eller okontinuerligt) skapas problematik i barnens hanterande av nära relationer (läs mer om det här).
   Ett av många exempel på detta är två barn jag känner, kompisar till "mina" pojkar, som bara är 6 och 8 år gamla och som redan haft 13 au pairer. Pojken och flickan är fantastiskt söta på så många sätt, men det är så sorgligt att se hur riktigt, riktigt odrägliga de är i sina relationer med sina nya au pairer (de har haft 3 olika sedan jag kom hit i augusti 2011) och hur de inte heller har respekt för sin mamma (som är ensamstående).
2. Genusperspektivet:
   Det finns en anledning till varför jag skriver att barnen byter extramamma. Av de 355 au pairer som är medlemmar i facebookgruppen för au pairer i Genèveområdet 2011-2012 känner jag till 4 manliga au pairer, medan resten är av samma kön som jag. Jag har inte undersökt hur det ser ut i andra au pair-täta områden, men jag tvivlar på att det ser annorlunda ut.
   Genom att vara au pair stödjer du alltså aktivt ett samhällssystem där kvinnor och mäns liv ser totalt olika ut och där de klassiska könsrollerna är enormt påtagliga. Inte nog med de väldigt klassiskt kvinnliga arbetsuppgifterna som au pairen har, "innehavet" av en au pair tillåter också föräldrarna att ta mindre ansvar och den som i de klart flesta fall jag mött kliver ner från sin plats på föräldrarollsstegen är pappan. Au pairen tar över ansvaret och pappan lutar sig tillbaka i fåtöljen och ägnar sig åt mer "manliga" sysselsättningar som familjens bil(ar), el, gräsklippning och barnbestraffning. (Barnen har mer respekt för pappan än för mamman, för att det är han som är den strikta av de två).
   Även på barnen har dessa faktorer stor påverkan; de lär sig med andra ord att det är "så här det ska vara" och att denna vridna syn på genus är vad som kallas "normalt".
3. Arbetsvillkorsperspektivet:
   Större delen av alla au pairer bor i samma hus som sina arbetsgivare. I vissa fall har au pairen en fristående lägenhet/studio, men här, liksom i det första fallet, är det arbetsgivarna som står för kostnaderna. I majoriteten av fallen är det även arbetsgivarna som betalar för au pairens mat, elförbrukning, varmvattenförbrukning och kanske även mobiltelefon- och internetanvändning. Detta innebär att au pairen står i en slags tacksamhetsskuld till sina nya "föräldrar". Problemet är att dessa "föräldrar" också är au pairens arbetsgivare och alltså också "äger" au pairens möjlighet till ekonomisk inkomst.
   En tvist på arbetsplatsen är lika med en jobbig privat situation och au pairen måste vara mycket försiktig i hanterandet av relationen till sina arbetsgivare, för att inte riskera en kollaps av allt det praktiska i sitt liv.
   (Jag har hört många exempel på au pairer som blivit utslängda. Bland annat en om en tjej som tvingades spendera natten på toaletten på Genèves flygplats och en annan som i spöregn febrilt ringde runt i flera timmar innan hon hittade någon som kunde ta emot henne och hennes panikpackade resväska för natten.)
   Au pairen sätts därmed i en situation där maktbalansen är så vriden att rätten att stå upp för sig själv och för schyssta villkor trycks ner av rädslan att förlora sitt jobb, och därmed, som direkt konsekvens, sin sängplats.
   Ytterligare ett problem med att leva och jobba på samma ställe är att kunna skilja på vilken tid som är arbetstis och vilken tid au pairen är ledig. Arbetsgivarna tycker ofta att "om au pairen ändå bara sitter och slappar i soffan kan hen väl lika gärna hjälpa till att laga mat" och denna typ av mentalitet återkommer även hos au pairen, som känner sig skyldig att hjälpa till.
   Så dyker det upp ännu ett problem: vad är au pairen då skyldig att göra? och vad har hen för rättigheter egentligen? Arbetsgivarens och arbetstagarens rättigheter respektive skyldigheter ska finnas deklararade i ett gemensamt underskrivet kontrakt. Detta kontrakt finns dock väldigt sällan. Om det turligen finns måste man ställa sig frågan om det är ett officiellt kontrakt, registrerat på statlig nivå eller inte. "Pappersarbete är drygt och onödigt och skatt vill vi ju inte betala" tänker många, och således är stora delar av de au pairer jag känner illegala. De arbetar svart och har därmed väldigt begränsade möjligheter till juridisk back-up vid problem på arbetsplatsen.
4. Det samhällsmässiga perspektivet:
   I Frankrike går barnen i skolan från 3-års ålder. När de är 6 år börjar de med läxor och året efteråt har de läxor flera gånger i veckan. De går i skolan från ca. 8:30 till 16.30 mån-tis och tors-fre, för ja - på onsdagar är de helt lediga (de äldre barnen går halvdagar) - och - mellan 11:30 och 13:30 har de lunch, som majoriteten av barnen äter hemma. Behöver barnet mot förmodan äta på skolan finns matbiljetter att köpa för styckpris omkring 4-6 €. Systemet är alltså som gjort för att det ska finnas någon hemma som hämtar och lämnar barnen, lagar mat åt dem och diskar bort, gör läxor med dem och spenderar onsdagarna tillsammans med dem.

Slutsats (och svar på frågan): Jag skulle vilja påstå att hela au pair-systemet är en enkel väg ut; föräldrarna får billig hjälp i hushållet (för det händer sällan att au pairen har en lön som motsvarar mödan, när föräldrarna kan hävda att mat-, el- och vattenkostnader kompenserar för vad de inte betalar ut som faktisk lön); au pairen kommer smidigt iväg till ett nytt liv och trots att hen tvingas förneka många av sina personliga behov och åsikter till förmån för andras, så får hen en utlandsupplevelse som är väldigt stimulerande och hen slipper massor av pappersarbete; för (franska) staten är det smidigt för de kan behålla ett gammaldags skolsystem och slipper förändra sina gamla vanor och - samhället kan behålla sin traditionella syn på kvinnor och män.
Jag ser stora tecken och bevis på att de långsikta konsekvenserna av att inte förändra detta system blir stora och mer fatala än vad den positiva effekten från "smidigheten" i systemet någonsin skulle kunna balansera upp och att leva mitt i detta system och därmed, aktivt, stödja det rör till det i min åsiktsmaskin och när det ångar på rejält, som det ju gör ibland, är det ett måste att ventilera för att orka kämpa vidare.

Detta är en övergripande beskrivning av au pair-systemet, men i varje familj ser situationen annorlunda ut. Jag och min vän Andréa har exempelvis totalt olika jobb, trots att vi båda kallar oss au pairer. I varje familj finns styrkor och svagheter och ytterligare en anledning till varför mitt au pair-år varit svårt är att mina chefer är så fantastiskt duktiga på att välkomna folk till deras hem och deras hjälpande hand. Lemme tell ya all about it...

---

KOMMER SNART:

Romanen, del 2: Varför är au pair-livet pest och pina för mig?

Romanen, del 3: Varför är au pair-livet SÅ MYCKET MER än pest och pina?

Romanen, del 4: Summan av kardemumman - Vad är ett au pair-liv värt?


(Allt jag skriver här baseras på mina upplevelser av ämnena jag skriver om. Jag hävdar ingen vetenskaplig grund till mina resonemang (om än jag troligvis skulle hitta vetenskapligt stöd till mina argument om jag tog för mig att leta detta)).