éternel, instant, présent

när en man bestämt säger nej till att köpa trädgårdstjänster, som hans fru precis beställt, för att det är en kvinna som ska utföra dem (och trädgårdsarbete är ju inte kvinnogöra) börjar min stubin brinna.
när så en annan man först uttalar sig om att den andre mannens handlig var sexistig och sedan fortsätter "men jag tycker ändå att det är modigt av henne att ta sig för att jobba som trädgårdsmästare när hon säkerligen har både hushåll och barn att ta hand om" då ökar smattrandet från stubinen och det går så snabbt att jag inte vet var jag ska hinna placera bomben innan den smäller.

jag lever i ett samhälle med förlegad syn på könen, där pojkarna vägrar dricka ur rosa ikeamuggar och flickorna inte spelar rubgy.
det är smärtsamt att se på när en sjuårig pojke så gärna vill hoppa hopprep, men han inser att det inte är okej för hopprep är ju för tjejer. den blicken, fylld av förvirran och händerna som motvilligt håller hårt om den cykelhjälm som han vilken sekund som helst skulle kunna slänga i backen för att istället rusa över till klasskompisarna som hoppar dubbelhopprep, etsar sig fast på min hornhinna. pojken som testar örhängen i smyg framför spegeln, kanske mer för att det är förbjudet och spännande än för att han är verkligt intresserad, och gömmer sig i ett rum som inte är hans i rädsla för att hans pappa ska få reda på vad han gör.
frun som har upp över öronen för mycket att göra för att hon varit "modig" nog att ta sig för ett riktigt jobb vid sidan av att vara stålkvinna. hon som motvilligt tar sig i kragen för att hon ser att det inte är hållbart, ringer ett företag som erbjuder henne att slippa plocka ogräs mellan stenplattorna, tackar ja till hjälpen trots att det innebär ett nederlag. kvinnan vars man tittar bryskt upp från sin biltidning i fåtöljen vid köket där hon står och känner hur håret blir frissigt av ångan vid spisen och hör sin man säga "NEJ" till allt som skulle hjälpa henne att inte överkoka morötterna.

jag skulle vilja skaka om dem alla, skrika rakt ut och peka mot norr, mot ett samhälle som är långt ifrån helt jämställt, men som åtminstone verkar ha fattat att det är 2010-talet vi lever och inte 1950.
så hittar jag mig själv stående mitt i smeten. några upprörda ord till mannen som berättade för mig om den modiga kvinnan.
"vad då? tycker du inte att det är modigt..?" "nej, jag tycker att det är normalt."
"tror du inte att hon har barn och hushåll?" "jo, men pappor har också barn och hushåll."
och så fortsätter jag torka köksbordet samtidigt som jag planerar dagens matinköp, packar fikaryggsäckar till pojkarna och inser att jag måste tvätta deras idrottskläder innan de ska till skolan imorgon.