éternel, instant, présent

det är så många ord som kanske borde få hamna här, men än så länge ligger dem och gör ytor på vita ark till en mörkare nyans av blå.
kanske kommer de hit snart. den som lever får se.

tills dess kan jag släppa en nyhet i alla fall: mannen i källaren har lämnat källaren bakom sig och flyttat till ett annat berg på en annan sida av genèvesjön.

god natt min skatt

utdrag från min dagbok, 11/5 2012, 22:44:

"jag brukar tänka att det är så skönt att kunna skriva på ett språk som ingen runt om mig förstår, men ikväll barnvaktar jag hos jenny, så boken måste stoppas undan i tid.

jenny och alex har ingen tv, de kör sällan bil och allt (-ish) de äger är bio. detta trots att deras ekonomi är snäv. de lever, precis som jag strävar efter, efter mottot "finns det ett ekologiskt alternativ så är det det enda alternativet."
deras barn går och lägger sig i tid, spelar spel eller gör pyssel och prick-till-prick innan de går och lägger sig. de får smutsa ner sig på vägen hem från skolan. de sätter inte händerna på brösten på halvnakna tjejer på affischer och de har en pappa som spenderar tid, aktiv tid, med dem. en pappa som flyger drake.
jag vill uppfostra mina framtida barn i ett hem som liknar deras; ett hem med schyssta värderingar, jämställdhet och lokalproducerade (well, åtminstone ekologiskt odlade) apelsiner och kravbananer.
jag vill visa dem glädjen i att lära sig saker och lära dem att kultur är något fantastiskt, som tål att utforskas.
jag vill bjuda in dem till bokcaféet och jag vill driva tillsammans med en kär vän och låta dem rota i böcker, pyssel, teer och karameller och riva av luftgitarrssolon i takt till de lokala förmågor som spelar livemusik i ett hörn av caféet, på samma anspråkslösa scen som det kvällen innan varit story telling på och kommer vara poetry slam på kvällen efter, fredagsandakter, lördagskonserter och måndagsföreläsningar, dokumentärfilmsvisningar.
jag vill att barnen ska känna sig som hemma där, när de på olikformade secondhandstolar och soffkuddar sitter tillsammans med klassen och lyssnar på en sagoberättare med lockigt hår och glasögon.
lokalproducerad äppeljuice till alla och ett par barnögon som tittar fram bakom en rufsig lugg och som för en millisekund övertygar mig om att livet är lätt att leva när blicken delar med sig av den känsla av total frihet och problemlöshet som bara ett barn kan känna.

jag vet att jag inte är där än.
och om ett par år kanske jag inte ens vill komma dit,
men just nu, just här, i en annan del av farges känns det helt rätt.

och nu kommer j & a hem."


-----
i framtiden spelas denna låt, i två versioner, av två favoriter, i bakgrunden:

jag är så trött att jag tror att jag svimmar. klockan är 21:59 och jag vette katten vad jag ska ta mig till.
om två veckor har jag franskatest som antingen kan innebära att jag har möjlighet till en framtid (och sysselsättning som är mer än ett au pair-jobb) i fransktalande länder och här i genève, som jag gärna skulle tacka ja till, eller så kanske det innebära det motsatta.

jag har inte tagit franskalektioner sedan mitten av november (7 månader sedan) och fick i måndags de böcker jag behöver för att förbereda mig inför provet.

sista minuten? ja. därmed planerar jag plugg i mängder. var? in the sun. med? joseph arthur.

när en man bestämt säger nej till att köpa trädgårdstjänster, som hans fru precis beställt, för att det är en kvinna som ska utföra dem (och trädgårdsarbete är ju inte kvinnogöra) börjar min stubin brinna.
när så en annan man först uttalar sig om att den andre mannens handlig var sexistig och sedan fortsätter "men jag tycker ändå att det är modigt av henne att ta sig för att jobba som trädgårdsmästare när hon säkerligen har både hushåll och barn att ta hand om" då ökar smattrandet från stubinen och det går så snabbt att jag inte vet var jag ska hinna placera bomben innan den smäller.

jag lever i ett samhälle med förlegad syn på könen, där pojkarna vägrar dricka ur rosa ikeamuggar och flickorna inte spelar rubgy.
det är smärtsamt att se på när en sjuårig pojke så gärna vill hoppa hopprep, men han inser att det inte är okej för hopprep är ju för tjejer. den blicken, fylld av förvirran och händerna som motvilligt håller hårt om den cykelhjälm som han vilken sekund som helst skulle kunna slänga i backen för att istället rusa över till klasskompisarna som hoppar dubbelhopprep, etsar sig fast på min hornhinna. pojken som testar örhängen i smyg framför spegeln, kanske mer för att det är förbjudet och spännande än för att han är verkligt intresserad, och gömmer sig i ett rum som inte är hans i rädsla för att hans pappa ska få reda på vad han gör.
frun som har upp över öronen för mycket att göra för att hon varit "modig" nog att ta sig för ett riktigt jobb vid sidan av att vara stålkvinna. hon som motvilligt tar sig i kragen för att hon ser att det inte är hållbart, ringer ett företag som erbjuder henne att slippa plocka ogräs mellan stenplattorna, tackar ja till hjälpen trots att det innebär ett nederlag. kvinnan vars man tittar bryskt upp från sin biltidning i fåtöljen vid köket där hon står och känner hur håret blir frissigt av ångan vid spisen och hör sin man säga "NEJ" till allt som skulle hjälpa henne att inte överkoka morötterna.

jag skulle vilja skaka om dem alla, skrika rakt ut och peka mot norr, mot ett samhälle som är långt ifrån helt jämställt, men som åtminstone verkar ha fattat att det är 2010-talet vi lever och inte 1950.
så hittar jag mig själv stående mitt i smeten. några upprörda ord till mannen som berättade för mig om den modiga kvinnan.
"vad då? tycker du inte att det är modigt..?" "nej, jag tycker att det är normalt."
"tror du inte att hon har barn och hushåll?" "jo, men pappor har också barn och hushåll."
och så fortsätter jag torka köksbordet samtidigt som jag planerar dagens matinköp, packar fikaryggsäckar till pojkarna och inser att jag måste tvätta deras idrottskläder innan de ska till skolan imorgon.

en nybliven ex-presidents fru sjunger att någon sagt henne något och när tonerna övergår till ett instrumentalt en-sofistikerat-avslappnad-och-poetisk-eftermiddag-i-paris-soundtrack i jazztappning inser jag att det numera är ett rött land jag bor i och att det kanske kommer göra skillnad för mitt morgonhumör när jag blir äldre.