éternel, instant, présent

snabb insikt efter en utekväll i umeå:
jag har fantastiska vänner som jag uppskattar till tusen att få träffa, men i övrigt finns det inte mycket jag saknar med utelivet/det sociala i umeå. jag är verkligen inte klar i frankrike och jag är verkligen inte redo att flytta "hem" igen.

(bör tilläggas att detta var efter en utekväll på tc. utslaget kunde kanske sett annorlunda ut om utgången skett på scharinska istället)

nu ska jag sova DJUPT och ladda inför familjedag imorgon ♥

det var längesedan jag grät så mycket som jag gråtit idag.
- till julkalendern imorse (så fantastiskt fint budskap)
- till julspelet på kyrkan
- i mötet av alldeles fantastiska vänner på kyrkan (alldeles för många, alldeles för mycket tårar)
- till jeff buckley's version av halleluja i bilen på vägen hem från åmsele

och varför i hela friden har jag gråtit? jo, för att jag hela tiden inser mer och mer hur välsignad jag är; hur enormt livet är och att julens kärleksbudskap omger mig hela tiden. käre jesus.

vi (familjen) styrde alltså julspelsbesök på mischan och det var precis lika underbart som varje år: den beskärda delen glömda repliker, snäppet för långa pauser mellan scenerna, icke-fungerande mickar och för höga psalm-tonarter, liksom den beskärda delen skräckinjagande bra spelad herodes, unga musik- och skådespelartalanger, vackert spelade julsånger, fullpackade kyrkbänkar och extra stolar och JULSTÄMNING x10000.
sedan den klassiska "bLöjta"-lunchen, de klassiska protesterna från ungdomarna i huset som inte finner det skinkspadsdoppade tunnbrödet lika lyxigt som gårdagens pizzarester, de klassiska "MEN SKYNDA, vi måste hinna till åmsele innan kalle" "MEN SKÄRP DIG, det är ju jag som väntar på DIG"-diskussionerna, inpackningen i bilen, den klassiska extra bilsvängen tillbaka till huset för att hämta allt som blev glömt i första försöket till avfärd och sedan de fantastiska 9 milen av kalle anka-taggning (med stopp i västomån för klappbyte och snabb-släkt-snack) på snötäckta vägar i eftermiddagssol.

vi firar jul med mammas sida av släkten och det blir alltid storfest. i år var vi "inte så många" (24 st), men hade det väldigt fint ändå.

vi styrde mustaschfest med mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn och sjöng med till kalle anka och jag önskar att jag hade fler bilder på de andra som var där, men det är snålt om bra sådana. (kanske kommer det upp några här ?)

min morbror helge predikade kanske en av de bästa predikningar jag hört i midnattsgudstjänsten i församlingsgården och i bilen på vägen hem skrålade vi julsånger för fulla muggar, jag grät av glädje och julafton 2011 rullade in i garaget.

mellandagar och fler kära återseenden väntar.
god natt min skatt

för mig som precis spenderat fyra månader i en del av europa där allting är lite extra sofistikerat, lite extra exklusivt och lite extra "chic", för mig som levt i ett land med ett konstigt språk och för mig som under dessa fyra månader spenderat mycket tid med svenska vänner som inte kan prata riktigt riktigt (sörlänningar) så var detta klipp det mest ultimata stämningsfulla av dem alla:
lagom skakigt filmat, lagom dåligt ljud, lagom trist lokal och lagom festlig stämning. lagom svenskt. lagom brett pratat (♥) och lagom mycket fokus på julens budskap. jag känner mig som hemma.
jag vet inte om klippet överhuvudtaget kommer tilltala dig, men jag tänkte jag skulle dela med mig ändå, för att jag önskar dig en BRA-NO GO JUL och jag vill påminna dig om att "VÅR HERRE JERHEVE SOM SKALL VART OPPSKRYTT, Å FOLKE SOM BO NEA JORD'N, SOM HAN TÖCK OM, SKA FÅ NE BRA." (luk. 2:14)


mängder av frid och kärlek till dig. god jul,
maja

efter att ha spenderat alldeles för mycket tid och energi till att försöka planera hur jag på bästa sätt ska hinna med mina två flygtransfers på 40 min respektive 1.20 timmar imorgon utan större succé, så jag har lagt hjärnan åt sidan och tittat på photobooth-bilder. så, här är jag och gullungarna:

 

 

this is about all jag orkar skriva nu. kanske hinner jag med ett ord eller två imorgon innan departure. jag lär ju inte hinna det under "väntan" på nästa flyg i alla fall. ber till gud att jag är i vännäs om 24 timmar och inte halvvägs hem.

with love,

m

 

och jag har packat och jag ska åka hem för jul- och nyårsfirande. det är alltid lika svårt att inse att dagen man länge väntat på plötsligt har kommit. ett dygn och ett halvt till i frankrike och sedan bär det av. jag ser framemot det, men jag är inte riktigt redo. är rädd att jag inte kommer lyckas uppskatta allt så mycket som jag vill. är rädd att tiden ska gå för fort och att jag plötsligt ska sitta här i sängen i farges igen. inte för att jag inte vill komma tillbaka, utan för att jag önskar att jag hade mer än 11 dagar på mig att njuta av la suède. jag minns när vi var utomlands med familjen när jag var yngre och vi var borta i 14 (!!!!!!) dagar och det var "så sjuuuuuuukt" länge. förstår inte riktigt varför det känns som att tiden går snabbare och snabbare hela tiden, som att någon i smyg snabbspolar när jag vänder ryggen till. jag måste lära mig att inte vända ryggen till. att vara närvarande så ofta som möjligt. att ta vara på tiden.

hursom. ikväll skulle erin ha kommit på vin och filmkväll, men she ended up sleeping för hon är förkyld och jag är rädd att bakterierna hittat till mig genom telefonen, för jag känner mig inte på topp jag heller. istället jag har packat i 100km/h för att nu tillslut lyckas lugna ner mig och närmaste framtiden fyller jag med svensk julkalender (undrar om det finns en fransk?) och tar vara på lugnet innan avresan.

tänkte skriva långt, men nu är ögonen för trötta.

det ended up being en sen tur till shoppingcentret på andra sidan gränsen till schweiz, 30 minuters bilkö i parkeringshuset, en timmes speed-julshopping och sedan två biofilmer (twilight 4 + mission impossible jag-har-igen-aning-om-vilken-i-ordningen) till priset av en som fyllde min dag. jag och erin har skrattat mycket och delat trötthet och snöfascination, för ja: vi har snö!

oh my lord.

det blåser storm ute och helst av allt vill jag stå där mitt i allt; mitt i regnet och känna dropparna piska mot kinderna för att sedan stilla följa konturen av mitt ansikte över kindbenen, kinden, käken och droppa ner från hakspetsen; mitt i vinden och dras med av kraften från en stadig hand som pressar mig framåt, känna benen jobba för att stå stilla och vrida ryggen mot vindens jämna tryck för att sedan ta emot oberäkneliga knuffar i sidan. jag vill sträcka upp mitt paraply och höra hur metallen tvärt böjs i fel riktning, låta vinden snärta tyget och sedan släppa; se hur paraplyet tumlar iväg genom luften, över gatan, in i gränden.
jag vill att håret ska bli genomblött och tungt; att slingor av hår ska lägga sig över mitt ansikte, över läpparna, över näsan; att blonda, genomborstade hårstrån ska dra ihop sig av vätan, locka sig, tjorva sig, byta färg och bli mörka. jag vill känna kläderna bli tyngre och jag vill skrika; jag vill försöka överrösta stormen, men inte lyckas. jag vill känna mig liten, men jag vill stå där mitt i allt och känna mig trygg; känna mig fri; känna att jag inte måste vara starkare än stormen som omger mig. jag vill uppleva de krafter mig som är så mycket starkare än mig.

och jag vill inte att farmorn ska vara i rummet brevid och tänka "vad gör hon där inne på rummet? hon har ju tvätt att ta hand om."

jag vill stå där med vetskapen om att jag har en kopp varm choklad att vänta, när helst jag vill.

går in på min egen blogg gång på gång, som att jag tror att den ska uppdateras av sig själv. det vore skönt om någon annan tog på sig att skriva om mitt liv. någon annan som styrde upp att välja ut, redigera och publicera.

well,

i'm on a high och jag vet inte om det beror på att jag bara sovit 4 timmar i natt.
i'm on a high och det kan bero på att livet är FETT. för gud vet vilka dippar jag gått igenom under de senaste två veckorna, hur äckligt drygt allt känts och hur illa jag har mått varje morgon när jag vaknat. någonstans emellan dessa dippar har jag dock haft toppar, riktiga stunder stunder av astonishment och ordlöshet.

just nu äter jag grapefrukt (ja, mamma, jag har lärt mig tycka om det nu!) och känner hur hela kroppen liksom smälter ihop med sängen under mig. dags att sova njuta av den fantastiska helg jag haft med dubbla luciaframträdanden, fika med goda vänner, julklappinhandling, chilibolognesemiddag med britter, booty shaking på shaker's i geneve, gamla och nya kärlekar och en fantastisk svensk jullunch på "svenska klubben". efter att ha spenderat två timmar med att rensa allt luciastearin ur håret och catch:a up med julkalendern (♥) så ska jag nu tacka gud för välsignelsen att ha tandborste, tandkräm och en fantastiskt skön pyjamas, äta upp min grapefrukt och ta av den socke som jag precis doppade i min temugg. god natt, du fantastiska värld. vi ses imorgon.

om femton minuter måste jag vara nere på skolan för att hämta upp pojkarna,
men innan dess tänker jag ta några minuter till att nämna, precis som om det vore thankgiving, saker jag är tacksam för just i detta nu:

• snön på bergstopparna runt om huset som bjuder på en skopa julstämning
• kommande veckans 7 luciaframträdanden med de svenska au pairerna
• att jag snart får se min familj IRL
• att jag snart får se fantastiska vänner IRL
• att de tre månaderna (snart fyra) jag varit här har bjudit på fantastiska upplevelser, människor och möten
• det faktum att jag även ser framemot att komma tillbaka hit efter jul
• jag är på bra humör och känner mig fräsch, trots att min stressmage är och hälsar på
• att jag tog med mig magmedecin från sverige
• mina underbara (mormors-? farmors-?)stickade tjocksockar
• längtan efter att strosa omkring på umeås gator och konsum i vännäs
• bra musik.

och jag vet att jag är bra på att post:a musik från hanson och du kanske är spyless, eller så kanske du gillar det, hur som helst, här är en del av dagens soundtrack (och en STOR källa till julstämning):

här har jag letat i flera timmar, nu är jag så trött så jag tror att jag svimmar

har gått och lagt mig med örhängen på, o-avsminkat ansikte och alldeles för mycket cheesecake i magen.
jag saknar att skriva, men när jag inte skrivit på länge vet jag liksom inte var jag ska börja. om jag ska ta igen det som jag missat eller om jag bara ska kliva rakt in i vardagsrummet, utan att ens sparka av mig skorna lite snabbt i farstun.

jag skriver helst för hand, med papper och penna, gärna bläck, utan sudd. och helst skriver jag i ensamhet. eller i alla fall för mig själv, utan någon som tittar på och utan att försöka nå någon specifik läsare. av denna anledning är det här bloggandet lite svårt för mig. här är det lätt att delete:a, omformulera, delete:a och lägga ner att försöka för att det aldrig blir perfekt. utan backstegstangent och utan sudd flyter allt smidigare och att tvingas utöva konsten att direkt formulera mig utan att låta min perfektionistiska sida ta över blir befriande.

just nu är jag i en härligt jobbig soppa och för att inte tappa bort mig själv där ibland bubblorna av den kokande röran så kommer jag fatta pennan oftare. förhoppningsvid får ni en glimt av mina tankar även här på bloggen, men jag lovar ingenting. om du inte får en update från mig, så passa på att ta den tiden till att uppdatera dig själv på dina egna känslor - plocka fram ett papper och en bläckpenna (utan suddfunktion) och kladda fram en tanke eller två. för din egen skull.

jag har en skön känsla i kroppen. mitt hår luktar nyduschat, rummet är fredagsstädat och en fantastiskt röst is telling me a story.

planen för kvällen var att åka till divonne och möta upp andréa och ett gäng andra svenska au pairer och brittiska CERN-employees. dock tyckte jag väl kanske att kroppen ropade efter något annat, något lugnare, framför allt eftersom jag ska upp imorgon bitti och barnvakta i en familj jag inte jobbat i förut. familjen är ashlins, en av mina finaste vänner här. hon är från canada och är så fantastisk på så många sätt. det trista är dock att hon precis idag lämnat europa bakom sig för att åka till andra sidan atlanten och fortsätta sina studier.

detta är absolut en svårighet i livet som au pair; alla är här temporärt. jag har träffat otroligt många fina människor, men jag har också på bara tre månader "tappat" tre väldigt bra kompisar, och inte nog med att folk flyttar bort, nya flyttar också in och nya första intryck måste göras; nya "jaha, vem är du då?"-snack måste fylla vardagen och avvägningen "hur bra vänner vågar vi bli utan att våra hjärtan ska krossas när vi skiljs åt?" tar upp en stor del av den undermedvetna tankeverksamheten. jag måste hela tiden anförtro mig till nya människor och det är slitsamt. speciellt när det känns som att de bara är de bästa som försvinner. (att sedan mängder av stackars små barn tvingas byta extra-mamma/extra-storasyster/au pair varje år, eller i värsta fall flera gånger per år, kan vi ju diskutera en annan gång. den gången vi tar upp allt man kan ifrågasätta kring hela au pair-businessen)


hur som helst hamnade jag aldrig i divonne. erin kom hit för en middag två au pairer emellan (min familj var ute och åt) och vi gjorde precis vad min kropp ropat efter - ingenting.

imorgon blir det alltså babysitting på förmiddagen och sedan ska jag passa på att njuta av sällskapet med tre av de underbara personer jag fortfarande har kvar i mitt liv här. jag, tiffany, mikaela och melissa ska på julmarknad på andra sidan genèvesjön.

här finns lite bilder från när jag och tiff och mikaela m.fl. var i lyon för dryga månaden sedan.
och här nedan bjuder jag på fin, fin, fin, fin, fin sångröst:

 

ben e. king – my foolish heart